Lyckad lottdragning och Haninge Trail

2 timmar innan registreringen för lotteriet till Lavaredo Ultra Trailstängdes så slängde jag in en anmälan trots allt. Jag kom ihåg hur förbannat ont det gjorde, hur långt 120 kilometer är och hur besvärliga de 6000 höjdmetrarna faktiskt var. Med det i minnet så borde ju ingen anmälan gjorts men sen kom jag också ihåg den elektriska laddningen på startlinjen där i Cortina, klockan 22:58 på midsommarafton. Soluppgången, solnedgången. De fantastiska funktionärerna och publiken. Lättnaden av att klara sig till målet och stoltheten att glida omkring i en finisherväst dagen efter. Ett enkelt beslut eller hur?
Adobe_20181023_212909
Mina förhoppningar att få en startplats var små. Med över 3000 sökande till de 1700 startplatserna så tänkte jag att jag hade förbrukat min tur i detta lotteri men icke! Idag kom ett mail. Med ett grattis, du har fått en plats! Jag har några dagar på mig att bestämma mig nu.

Race Report – Haninge Trail

I söndags sprang jag detta lopp på hemmaplan. Skönt att kunna jogga ner till start och slippa all stress med resa till och från. Loppet går på Rudans 16.7km-slinga, ett spår jag har sprungit hundratals gånger. Ett spår som designades för att grilla Gunde Svan och Torgny Mogren under skid-SM 1990.De fick på grund av snöbrist aldrig ta sig an banan då men kanske får vi se den under ett eventuellt OS i framtiden, vem vet.
Skärmavbild 2018-10-21 kl. 19.43.07
Underlaget är till största del i klassisk motionsspår-stil med några kilometer med lite mer utmanade och teknisk karaktär, en kul blandning helt enkelt.

När man ständigt går runt med någon sorts dagisbacill i kroppen så får man vara glad för det lilla, att ta sig i mål är ibland en stor seger.
Adobe_20181021_141613
Det blev ett nytt banrekord på herrsidan 1:04,11 och Lisa Ring tog hem ännu en seger men jag var nog lika glad för en hyfsad tid i mål och att kunna gå hem.


Pryltest – Salming OT Comp
Suunto 9 – Ett första intryck
Pryltest – Altra Olympus 3.0

Annonser

TransGranCanaria 2019!

Besvikelsen från 2017 när jag ett par veckor innan TransGranCanaria insjuknade i en envis förkylning, blev lagom frisk igen för att sedan bli sjuk igen 3 dagar innan start. Den besvikelsen har gömt sig i mitt bakhuvud och gjort sig påmind titt som tätt för att påminna mig om att jag har ouppklarade affärer på ön.

Idag anmälde jag mig för att få min revansch! I februari 2019 kommer jag få bekänna färg på riktigt, på en längre bana dessutom.perfil_128km

Lavaredo är mitt hittills längsta lopp men förhoppningsvis får det rekordet ge vika nästa år, TGC är en dryg mil längre och har 1500 höjdmeter fler.

Så nu är det bara förbereda sig på tidiga morgonpass och backträning för det lär behövas! Idre fjällmaraton om två veckor blir en bra start på uppladdningen!

Race Report – Lavaredo Ultra Trail

Finisher! Oavsett om det tog 12h15min eller 30 timmar så skulle alla som nådde mållinjen bli just en finisher och oavsett sluttid så är det en jäkla prestation att ta sig igenom de 120 kilometer som Lavaredo Ultra Trail bjuder på och helgens stora mål var att bli just en finisher.

Banan är lika förlåtande som Mordor, stigningarna reser sig rakt upp i himlen men bjuder på himmelska vyer när en kämpat sig upp. En kort stunds njutning innan det bär av nedåt på steniga stigar hela vägen ner till nästa dal. På repeat i 120 kilometer.

Utåt sett var jag stensäker på att ta mig i mål. Jag valde att ignorera de faktum att vinter och våren kantades av förkylningar, sjukdomar och sömnlösa nätter då dottern gjorde sin första termin på förskolan. Jag ignorerade att min backträning var så nära noll man kan komma och långdistansträningen låg jag också relativt långt bakom med. Jag gjorde mitt bästa för att lura hjärnan till att det kommer gå bra ändå.

23:00 på midsommarafton gick startskottet. Cortinas huvudgata var fylld till bristningsgränsen med människor. 3600 löpare var i stan för 3 olika lopp och 1600 stycken började nu sin resa runt i bergen. 3 kilometer på stadens gator innan pannlampornas tändes och skogen lystes upp, som vanligt tidigt i lopp är stämningen god och allas humör på topp.

Än så länge var kylan inga problem, runt 8 plusgrader hade det varit vid starten men vid första checkpointen efter 18 kilometer var det kallt. För en som mig som ogillar kyla så var det svinigt kallt! Jag ville bryta, kasta in handduken. På med kläder! Jävla kyla!

Väl framme vid Fedarevecchi efter 33km så hade solen börjat gå upp och beslutet att sätta sig på bussen var mer eller mindre taget. Jag hade intalat mig själv att jag aldrig skulle klara att ta mig 90km till, varför ens försöka? Med en skål pasta och en kopp cola satt jag en kort stund och kollade på bussen men jag kunde för mitt liv inte motivera beslutet att sätta sig på den längre. Jag hade gott om tid kvar, inte ont någonstans. Så fan heller att jag ska bryta då och jag har dessutom inte sett loppets höjdpunkt än vid Tre cime di Lavaredo. Lite musik i öronen, nu ska vi uppåt igen och det ordentligt! På toppen samsades vi deltagare med klättrare och turister, vädret var verkligen kanon. Nu skulle vi ner till den stora checkpointen vid Cimabanche efter 66km.

Tankarna om att bryta var sedan länge bortblåsta men jag var nu orolig för reptiderna. Vägen ner var lång, stenig och brant! Jag skulle inte fastna bakom repet ändå, full fokus på att ta sig ner så fort som bara möjligt! Yes, där är checkpointen och med 90 minuter tillgodo kom jag fram, det må låta som mycket tid men jag kände mig stressad. En tallrik pasta och en mugg cola hade blivit standard vid checkpointsen nu. I dropbagen fanns ny energi, ett par nya strumpor och ett par skor men skorna funkade klockrent, strumporna torra och ett vinnande koncept ändrar man inte på i onödan. Upp på hästen igen med ny energi, både i kropp och väst för att ta sig an nästa etapp.

Mellan Malga ra Stua, 76km och Rif. Col Gallina, 93km var det tufft. Riktigt jäkla tufft! Känslan av att aldrig komma fram, aldrig komma upp eller komma ner. Bara 40 minuter innan repet skulle dras kom jag fram till Col. Gallina. Samma taktik som innan men nu kände jag verkligen stressen, möjligen så var den lite obefogad men jag ville verkligen inte fastna bakom repet så nära mållinjen. Sprang så gott det gick tills nästa backe på 500 höjdmeter skulle avverkas. Gick så fort jag möjligen orkade. Stressades av att fastna bakom folk, av att försöka komma förbi. Åter i pannlampans sken. Snart uppe.

Träffade på @42km.se för första gången, han berättade att han började bli yr. Jag var för mycket i min egna bubbla av stress, jag hörde men lyssnade inte. Trampade på, äntligen uppe och en lång nedförslöpning på steniga vägar väntade. Fortfarande tid kvar, fortfarande hopp kvar, så fan heller att jag ska behöva stanna med 18 km kvar!

I mörkret syns nu den sista checkpointen och väl där vet jag att jag kommer hinna, stressen släpper och jag kan ta 10 minuter att fixa i ordning västen, njuta lite av colan. Men det är kallt nu igen, folk sitter i sjukvårdstältet under överlevnadsfiltar. Pastan är slut men lite varm soppa värmer gott och efter några bitar choklad är det dags att fortsätta, loppet är långt ifrån slut även om målgången kändes säker nu. Två stigningar kvar och sedan nedför till målet. I mitt huvud är distanserna mellan allt obeskrivligt långa, jag ser sista checkpointen hur lång tid som helst men den kommer ju aldrig närmre. Äntligen där och skylten säger 9km kvar, klockan är 2 och jag har 3h på mig nu. Reser mig från bänken där jag suttit och druckit vatten en minut. Benen har sagt upp sig, vill inte vara med längre. 111 kilometer, längre har dom aldrig tagit mig innan. 5800 höjdmeter, högre har vi aldrig tagit oss tillsammans och först nu ger dom upp. Men målgången är inte här än så vi biter ihop tillsammans. Den sista delen är i princip 1200 höjdmeter ner och mitt huvud börjar tappa det nu också, jag vill bara i mål. Jag ser ljusen från Cortina men jag får aldrig komma dit. Serpentin efter serpentin. Snorhalt på fuktiga, jordiga stigar som är så branta att stavarna används som stödhjul så jag inte ramlar och slår ihjäl mig. Pannlampans batteri håller på att ge upp och jag måste stanna och vila överallt. Svordomarna och förbannelserna står som spön i de branta backarna, låt mig bara komma till Cortina nu, jag är slut som artist!

Plötsligt så kom asfalten och aldrig tidigare har jag varit så glad av att se det. Kanske två kilometer kvar, jag hade ingen koll. Försökte jogga men jag orkade inte, hade inget mer att ge. Dolomiterna hade käkat upp mig totalt. In på huvudgatan vid kyrkan, målrakan. Några få deltagare som nyss gått i mål hejade på, några funktionärer men annars dött. Klockan var runt 0430 så det var ju inte konstigt. I mål, försökte le mot fotografen men oklart om jag lyckades. Jag var i mål, jag var knäckt men hade klarat mig med 22 minuter till godo. Aldrig att jag trodde på det tidigare under våren. Hämtade min Finisherväst, fyllde en flaska med sportdryck och satte mig på en trottoarkant. Jag var där men ändå inte. Skakade hand med en japan medans jag väntade på min skjuts tillbaka till hotellet…

Mot Lavaredo Ultra Trail 120km!

På måndag är det så dags att byta Sverige mot Italien för att på midsommarafton klockan 23.00 starta i årets upplaga av Lavaredo Ultra Trail. 120km och 5800 höjdmeter med start och mål i den gamla OS-staden från 1956 Cortina d’Ampezzo. Årets tolfte tävling i Ultra Trail World Tour och som vanligt när det handlar om UTWT så dyker det upp många stjärnlöpare. På herrsidan bland andra Hayden Hawks, Tom Tollefsen och Pau Capell. Mira Rai, Nuria Picas och Fernanda Maciel är de jag känner igen bäst på damsidan.
Profil

Under helgen så har allt det viktiga vägts, packats och bockats av. Det känns bäst så när man åker utomlands så man verkligen inte glömmer något viktigt. Att spara 20g genom att ta en annan regnjacka är ju heller inte så tokigt. Att det skiljer 4g mellan höger och vänster sko blir däremot svårare att göra något åt.

Stavarna kommer antagligen bara sitta fast under starten för att sen bäras i handen, utvecklade och redo för nästa backe.

Att ha med ett bra kit för dåligt väder är inte att underskatta. 337g väger mitt med vattentät jacka, byxor och handskar. Merparten av vikten står Gore-Tex-jackan för.
20180616_135907
Jag kommer ha med mig 1400 kalorier / 624g i västen, fördelat på 500 kcal i framfickorna och 900  kcal i stora facket bak. Detta ska ta mig mellan checkpointsen, väl där kommer jag fylla på med det som finns där. Efter 66km får man tag på sin dropbag och där fylls västen på med lika mycket kalorier som innan men lite annat för variation.
20180615_191130

 

Häng med på Instagram under veckan som kommer där de sista förberedelser dyker upp: @niclasbe

Mot Lavaredo!

Matterhorn Ultraks – Från de bakre leden

Känslan av att stå på startlinjen igen till något man sett framemot så länge med skräckblandad förtjusning! Den känslan är svårslagen och gör att alla timmar man spenderat ensam ute i skogen medans regnet öser ner en mörk vårkväll plötsligt inte känns lika bortkastade som känslan kanske var precis innan man tagit sig ut.
sportograf-106557689_lowresEfter min långdragna förkylning som jag drogs med under större delen av februari-mars och som sabbade mitt stora mål detta år så har jag gjort mitt bästa för att komma tillbaka i någorlunda samma form som jag var i då i början på februari. Jag hann inte riktigt dit

Jag kom fram till Zermatt vid 18-tiden på fredag kvällen, aningen senare än jag hade tänkt mig men det fanns ändå lite tid att strosa runt på. Samtidigt som nummerlappen hämtades gick starten på deras vertikal, Vertical Zermatt Sunnegga, 635 höjdmeter på lite drygt 2,3 kilometer.
Efter den traditionsenliga Spaghetti Bolognesen till middag kunde jag memorera den 500 meter långa vägen från start/målområdet till hotellet, allt för att minimera misstag i nyvaket tillstånd dagen efter.

Fem minuter innan start rullade jag in i startleden efter en skön natts sömn och med en lagom stor frukost i magen. Det hade börjat regna precis innan jag lämnade hotellet så regnjackan var på men nu var det uppehåll, jacka av. Två minuter kvar och regnet gör comeback, fuck it tänkte jag, så länge det bara duggar är det ingen fara. Starten går och vi tar en liten runda inne i Zermatt innan det börjar gå uppför. Efter drygt en kilometer regnar det betydligt mer och jag vill verkligen inte frysa hela dagen om vi har otur med vädret så regnjackan åker på igen. Upp till första kontrollen vid Sunnegga är det cirka 800 höjdmeter och humöret är på topp hos alla, Matterhorn vakar ständigt över oss och det är verkligen en mäktig syn. Fyller bara på med vatten lite snabbt bara för att det inte ska ta slut innan nästa topp och sedan tar jag rygg på en japansk Phoebe från Vänner. Så länge man tar sig fram är ju alla stilar dugliga.
sportograf-106523931_lowres
200 höjdmeter ner ska vi innan det är dags för dagens största backe, 1100 höjdmeter på 7 kilometer upp till Gornergrat. Började ana lite krampkänning i en vad på vägen upp och började svära lite smått för mig själv. Hur fan kan jag vara så klen, dagen har ju i princip bara börjat men det blev aldrig mer än så, just då. Ord räcker inte för att beskriva utsikten vi möttes av, bilden gör den något mer rättvisa.
VIRB Picture
Ner till nästa kontroll var det nedför hela vägen, från 3130 möh till 2222 möh och här började det märkas vad man inte får med i träningen i Hammarbybacken. Det är skillnad på slitage när man tar sig 84 höjdmeter upp och vänder för att ta 84 höjdmeter ner. Även om man gör det många gånger så blir det inte samma sak som att springa nedför ett berg i 5-6 kilometer och 1000 meters höjdskillnad. Men solen sken i alla fall och naturen var helt magisk och självklart fanns Matterhorn med mitt i blickfånget.
VIRB Picture Väl nere vid Riffelalp var det massvis med folk, både publik och löpare. Alla tre distanser av loppet strålade nämligen samman här och fram till kontrollen vid Schwarsee skulle vi dela bana med 30-kmlöparna men det orsakade inga större problem.
Stigningen upp till Schwarsee var en elak en, 600 höjdmeter på ett par kilometer och insidorna på mina lår började göra väsen av sig, inte kramp än men det var inte långt ifrån. Stannade till vid en liten bäck med iskallt vatten och tog två saltkapslar för att mota bort krampen, det räckte iaf för att ta sig till toppen.
sportograf-106568346_lowres

Att lära sig springa ultralopp tar tid sägs det ju, vissa har det bara i sig men för det flesta av oss krävs det mycket tid för att lära sig hur kroppen fungerar. Att träna distans eller backar har jag börjat lära mig men när det kommer till att äta under lopp så är jag helt oduglig och det kommer jag lägga mycket på nu inför nästa års lopp på att lära mig för det är en sån enkel grej egentligen.
Enligt min klocka så brände jag nästan 3500Kcal under den här dagen, jag har inga diplom i näringslära att visa upp men jag kan väl tycka att runt 2000Kcal borde jag kanske ha stoppat i mig för att ligga hyfsat jämt, jag lyckades nätt och jämnt stoppa i mig ofantliga 600Kcal och de problem jag fick med kramp har att göra med de problem jag har att äta, enkelt. Lös problemet!

På väg ner till Stafelalp sprang alla om mig, kändes det som i alla fall när jag joggade mig fram i sakta mak för att hålla krampkänningarna i schack. Upp för nästa topp gick alla om mig och jag var tvungen att sätta mig och skaka loss benen med jämna mellanrum. En taktik som delades med en man från Katalonien, vi tog oss fram tillsammans ett tag och växlade några ord. Även om det inte är en jättelång ultra så var stämningen densamma.

Det fortsatte på samma sätt resten av loppet, alla sprang om mig även den sista utförslöpan hem till Zermatt men till slut var jag framme under målbågen!
sportograf-106545136_lowresEn hedersvärd 381-placering bland 479 startande på herrsidan. Mitt upplevelsekonto är påfyllt så det räcker tills jag är tillbaka i alperna och för svensk del var det ju tur att vi hade Petter Engdahl och tvillingarna El Kott på plats som levererade på topp

På fötterna: Inov-8 Roclite 290
På ryggen: Ultimate Direction SJ Ultra Vest 3.0

Mot Schweiz och Matterhorn Ultraks!

Bara ett par dagar kvar innan det är dags att hoppa på flyget ner mot Schweiz och debuten i skyrunning, som jag sett fram emot detta enda sedan den missade starten på TransGranCanaria i februari.

Det är med skräckblandad förtjusning jag har sett framemot detta lopp. Att klättra 3600 meter under 49 kilometer är ok, det har jag gjort förr men aldrig på den höjden, högsta punkten ligger på 3.130möh. Men som sagt, skrämmer det inte har man satt ribban för lågt och jag är redo att krossa mitt nuvarande höjdrekord på 2,360möh som sattes under Dolomiti Extreme Trail.

15941292_10155022943612216_3096792352971367378_n

Det finns ingen lista på obligatorisk utrustning så skulle kunna släpa med mig lite av varje men som tur är så åker jag ner på billigaste biljetten och då får det räcka med handbagage. För ett par år sedan hade jag säkert gett mig iväg med så lite som möjligt men jag lärt mycket sedan jag stapplade runt AXA Fjällmaraton för ett par år sedan. Framförallt lärde jag mig mycket under min tur i Norge där vädret växlade ungefär lika snabbt som Usain Bolt springer 100m och nu finns allt som kan behövas hemma så det är enkelt att packa ihop det som behövs, det här brukar jag ha i min väska när jag ska ut på kortare bergsäventyr:

DSC00752
Första hjälpen-kit med en liten sax, överlevnadsfilt, lite plåster, tejp, linda, huvudvärkstablett, tigerbalsam och lite annat smått, utifall att jag eller någon annan skulle behöva. Regnställ, eventuellt en extra tjocktröja och lite extra energi. Mer än så ska inte behövas

Nu hoppas jag på finväder under helgen och en fantastisk upplevelse i alperna och hänvisar den intresserade till instagram @niclasbe, där det blir någon uppdatering under helgen

Ja, just det!

Jag har ju fått möjligheten att testa Salmings nya trailskor, Trail5 och det har jag så smått smugit igång med men det blir ju inte överdrivet många kilometer i skogen just den här veckan men när jag kommer hem från Schweiz igen ska jag testa dom ordentligt!
DSC00751

DNS TransGranCanaria

Long story short – en elak hosta gjorde så att det inte blev någon start i förra veckans TransGranCanaria! Jag har deppat färdigt och släppte den misären när vi lyfte från Las Palmas i onsdags. Det var långt ifrån ett enkelt beslut att ta med tanke på all den tid och alla kronor man lagt ner för att få stå där på startlinjen med många av världens bästa men efter en kort testjogg på eftermiddagen blev beslutet ganska självklart. Redan efter ett par hundra meter stod jag dubbelvikt över knäna och hostade, det skulle aldrig gå! Kanske skulle jag kunna starta för att bryta vid första eller möjligen andra checkpointen men det var inte därför jag åkte ner till Gran Canaria. Trots att vi bodde vid starten i Agaete så stannade jag på hotellet istället för att kolla på starten, besvikelsen var för stor…

Under lördagen höll jag i alla fall ett öga på hur det gick för de svenskar man haft kontakt med innan, kul att se att både Peter, Christian och Niclas tog sig i mål. Ett extra stort grattis till Niclas som klarade av TransGranCanaria 360°, 26 mil runt Gran Canaria, hatten av!

På måndagen var hostan mer eller mindre borta så för att få känna lite på banan så sprang jag från Agaete till Tamadaba, de första 10km av banan. Trist att den delen körs på natten för den var riktigt fin.

Eftersom året har planerats runt TransGranCanaria så har jag nu inget inplanerat fram tills Matterhorn Ultraks den 26 augusti. Får se om det blir något lopp eller kanske någon tur till fjällen för att springa lite uppåt

Förkylningssvacka

Startskottet kryper allt närmre och jag har dragit på mig en seg j*vla förkylning, en vecka har gått nu och visst har jag blivit bättre men inte i den takten jag önskat. Hoppas det ordnar upp sig, börjar känna lite stress då jag gärna har några friska dagar innan det är dags för start.

Men något ska man ju roa sig med när man är sjuk så allt som ska med är listat och genomgått så man inte står där med byxorna nere dagen innan flyget går. Listan på obligatorisk utrustning är ganska snäll ändå jämfört med andra lopp, det enda jag inte hade hemma var den röda lampan.

16603114_10155111164957216_5088822856069432078_n

Innan jag blev sjuk hann jag också med ett besök i OL-Specialistens butik på Kungsholmen för att köpa lite salttabletter och sportslick, snudd på obligatorisk utrustning =)
Ibland måste man chansa lite och jag har bestämt mig för att göra just det under TGC. Trots att jag inte hunnit testa mina nya skor från The North Face allt för mycket så gillar jag känslan i dom så pass mycket att jag kommer starta loppet med dom på fötterna!

wp-1487186791814.jpg
The North Face Ultra Endurance

Under januari så arrangerade Johan, trailupptechlöparen en tävling, Januarijakten. Man tävlar mest med sig själv och målet är att samla mer höjdmeter än vad man gjorde under december. Jag har varit med två tidigare men alltid prickat in en förkylning under de sista 10 dagarna.
Lyckades skrapa ihop 12.053 höjdmeter vilket känns helt ok ändå som boende i Stockholm och det gav mig tydligen en ”vinst” och en startplats till Sthlms Brantaste, ett lopp jag inte sprungit på ett par år nu.

wp-1487175176066.jpg
Sthlm Brantaste, 2015? Tid: 21,xx,xx

Nu håller vi tummarna att den här skiten går över!

En sista långvända – Nu ska man bara hålla sig frisk!

Det är nu bara 19 dagar innan det är dags för årets första lopp. TransGranCanaria är det tredje loppet i Ultra Trail World Tour och för många startskottet på säsongen så det kommer finns många stjärnor på plats.
Januari blev en hyfsad månad trots alla vändningar i vädret, pulsande i 20cm nysnö ena veckan till ren islöpning den andra. Svårt att få ihop de riktigt långa långpassen den här månaden också och på grund av det valde jag att nöta ordentligt med höjdmeter istället. Det betyder för min del många besök i Hammarbybacken, långt ifrån kul varje gång men det måste göras.

Totalt fick jag ihop 12.053 höjdmeter och 283,4km under månaden

I veckan var jag ute på en 30km-runda och det kändes bra i både kropp och knopp. Tog mig till brandområdet i Tyresta och sprang ett varv runt Stensjön. Sprang bland fornborgar, bäverbon och kallhyggen som drar minnen tillbaka till 1999 då det brann och man såg helikoptrar flyga nonstop. Klockan är som vanligt med men jag har slutat fokusera på den som jag gjorde förut, jag har inte bråttom utan det handlar mer om att få tid på fötterna.

På grund av snövädret valde jag att beställa hem ett par nya Inov-8 Roclite 280 då jag inte hunnit springa ordentligt med de skorna jag tänkte ha på fötterna, nu ska man bara komma ihåg att ta på sig detta par så de hinner mjukna upp till innan det är dags.
Har pysslat lite inför loppet också genom att laminera banprofilen och lite annan bra-att-ha-information.

16402919_10155086905052216_7304843084578053467_o

Nu ska jag krypa in under en sten och undvika folk så gott det går, dra ner på träningen och låta fjärilarna i magen växa till sig!

Huvudtävlingarna för 2017 är spikade

Igår avgjorde lotteriet inför UTMB-veckan i Chamonix. Jag fanns med i lottdragningen för CCC men blev utan plats.

Gårdagen spenderades därför med att kolla runt lite bland lopp i Europa och jag har haft några lopp i huvudet som reservplan. Hornindalen Rundt fanns där liksom ett återbesök till DxT i fantastiska Dolomiterna.
Bläddrade runt i Ian Corless bok: Running Beyond och fastnade för ett lopp med en helt galen höjdprofil! Matterhorn Ultraks! 48km och 3.600 höjdmeter. Loppet är en del i Skyrunning-serien och högsta punkten ligger på 3130 meter över havet, 3130m! Jag är djävulskt nervös inför detta, nervös och taggad men det är så jag gillar det.

15941292_10155022943612216_3096792352971367378_n

Säsongen börjar annars 24 februari på Gran Canaria med det 125km långa Transgrancanaria. Blir en hel vecka på öarna med maximalt 30h löpning under helgen, hoppas på bra väder. Nu fortsätter träningen några veckor till innan det är dags att lugna sig lite inför loppet

trans-125