Pryltest – Salming OT Comp

Dags för rond två med vårt svenska märke Salming. Jag var inte jätteimponerad förra gången då Trailrunningsweden och Salming gav mig chansen att testa Trail5 i samband med lanseringen. Om ni inte kommer ihåg vad jag tyckte om den modellen så finns det att läsa HÄR. Mitt intresse för Salming svalnade efter det testet men nu brinner lågan lite starkare igen tack vare Salming OT Comp!

Drop: 4mm
Stack: 16mm —> 12mm
Vikt: 281g UK10

Adobe_20181014_161340
Swimrun och orientering, där har ni meningen bakom hela modellen. Men även om man varken kan läsa en karta på ett dugligt sätt eller väljer att bada medans man är ute och springer så är det en intressant sko. Det ser ut och känns som en snabb modell direkt ut från lådan.
Adobe_20181014_161223
Sulan ser lite märklig ut vid första anblicken men det finns såklart en tanke bakom det och lite otippat så kommer inspirationen från ett mountainbikedäck. Sulan är rätt hård och skyddar bra mot genomslag från stenar. Jag tycker den fungerar bäst på torrt underlag, känner ingen 100-% tillit när det kommer blöta bergshällar och spänger. Jag har testat de flesta underlag och den fungerar dugligt överallt, asfalt är ingen höjdare att springa längre sträckor på men det kom ju heller inte som någon nyhet. Då jag själv inte håller på med swimrun kan jag inte säga hur den fungerar under de förutsättningarna, dräneringen är helt ok men greppet på hala klippor ställer jag mig tveksam till just nu.
Adobe_20181014_160938Mina stora problem med Trail5 var plösens storlek och svårigheten att få fast skorna ordentligt på fötterna. Jag kan fortfarande inte förstå meningen med den stora plösen. Båda dessa saker är icke-problem på OT Comp! Både plösen och hälkappan har bantats ner och känns mer rimliga nu även om jag personligen tycker att hälkappan är aningens för styv. Detta är dock något som stör ytterst lite i det stora hela.
Adobe_20181014_160833Jag gillar färgsättningen på skon och ovanligt nog så används samma färger på både dam och herrmodellen. Varför det blivit så antar jag kommer från swimrun-sidan där man tävlar i lag om två och ska kunna köra med matchande outfit men det känns också aningens mer modernt att sluta tramsa runt med olika färger pga. kön.
Adobe_20181015_210701När Inov-8 valde att lägga ner min favorit Roclite 243 för ett par år sedan så försvann min absoluta favoritsko från marknaden och jag har sedan dess letat efter en värdig efterträdare. Salming OT Comp kom nära, känslan är väldigt snarlik men tyvärr nådde de inte riktigt fram ändå. 

Annonser

Skogen ger och skogen tar

Adobe_20180804_145836
Mycket kan man säga att man får ut av att spendera springandes i skogen. För mig är det ett ypperligt tillfälligt att hämta ny energi, ventilera ut skallen eller bara få en liten stunds ensamhet.
Adobe_20180920_191543
Sällan är det ju något negativt man bjuds på för diverse skador kan man ju ändå inte skylla skogen på. Ett och annat halvt hjärtstopp har man ju fått när en morgontrött huggorm ligger och solar sig i morgonsolen medans man själv har tankarna någon annanstans. Ibland räcker det faktiskt med en pinne för att framkalla samma känsla.
Adobe_20180711_062218
Eller när man springer ”runt hörnet” på en gran och stöter på en lika förvånad älgkalv mitt på stigen, aldrig har jag blivit stillastående så snabbt. Inte så mycket för den stackars kalven för den springer oftast iväg men VAR ÄR ÄLGKON!!!???? Man vet ju att hon står i närheten och glor, bara väntar på att få sätta hornen i en! Jag har blivit jagad en gång av en arg ko, det undviker jag gärna.
Adobe_20180429_174220
Nu har jag fått lägga till något nytt på listan då en sketen liten fästing har bjudit mig på borrelia.  Utan tveksamheter så toppar detta ”djur” listan på djur jag ogillar allra mest!

 

Pryltest – Altra Olympus 3.0

43059949_181722749392108_1771016072149860352_n
Lång tid har passerat sedan jag testade ett par Altra, jag använde Lone Peak 2.0 när det begav sig sist och det bestående minnet är den sviktande kvaliten som jag upplevde.
Redan i våras inför Lavaredo Ultra Trail tipsade Sondre Amdahl om årets nya modell som ett bra alternativ för loppet men tyvärr hann de inte släppas till oss vanligt folk innan starten gick. Hans ord låg kvar i bakhuvudet när jag här för någon vecka sen började klura på skor till TransGranCanaria, ett lopp som kräver sin sko.
20180906_171113
Olympus-serien är Altras mest uppbyggda sko och noll drop som är standard hos Altra. Jag ska erkänna att det tog ett tag innan jag bestämde mig för att beställa hem den här modellen. Att gå från små, lätta skor med mindre dämpning till denna platåsko. Ja, man ska inte döma en bok utifrån sitt omslag men det är svårt ibland. 

Under första rundan kände jag mig lite som Bambi på hal is, skorna landade på stigen tidigare än benen förväntade sig och det ledde till en del lustigt snubblade ute i skogarna. Efter en stund var detta ett icke-problem, ordningen återställd.
42977306_729636347390138_6987940790211182592_n
Känslan i skon är lite som att gå på moln, kan jag tänka mig. Tack vare den tjocka dämpningen så känns ojämnheterna i underlaget mycket lite. Undersidan kommer från Vibram och då finns det sällan något at klaga på, MegaGrip vet jag inte om det är sen när vi får riktigt grisigt höstväder men man ska inte oroa sig över fästet i det dagliga användandet i alla fall.
20180906_053938

Mina tidigare erfarenheter av Altra har ju varit blandade, jag har testat både Lone Peak och Superior-serierna i deras trailsegment och gillat skorna som sådana men när en sko börjar gå sönder innan 20 mil, då drar jag öronen åt mig. Nu har jag inte hunnit testa mer än lite drygt 14 mil men till skillnad från tidigare så syns inga tendenser på att skorna ska börja gå sönder inom den närmsta tiden.

Min tanke med denna sko var som sagt att ha för att användas under TransGranCanaria och det är väl inte helt avskrivet än men jag är heller inte helt övertygad. Jag har haft en del märkliga problem med skavsår på lilltån, enbart när tå-strumpor har använts konstigt nog.
43049819_1181275212020905_2964648459358961664_n
Att klaga på att känslan av stigen försvinner med en sån här sko känns lite dödfött, man har ju lite accepterat det när man köper skon. Altras ide med Olympus-serien är ju att den ska vara till för de långa loppen i bökig terräng.

Om det är något jag gillar i skoväg så är det variation så dessa kommer absolut få vara kvar på hyllan men för tillfället uppskattar jag mindre väldämpade skor…

Dags att avsluta sommaren med Idre Fjällmaraton!

Äntligen på plats i Idre efter en dag i bilen. Förkylningen som jag dragits med senaste veckan finns kvar i bakgrunden så benen är utvilade i alla fall men beslutet att starta på 45 km-varvet imorgon är ändå taget. Tillräckligt frisk för att ta en skön dag på fjället och njuta lite extra av vyerna.
20180824_181153

 

Välkomnades med en hagelstorm men prognosen för imorgon ser ändå lovade ut, skönt så!
20180822_193251

Man skulle nästan kunna tro att man är sponsrad men väska får nog stryka på foten till förmån för UD Mountain Vest

Med det sagt så hoppas vi på en mycket fin dag på fjället under morgondagen utan tankar på tider!
banprofil-45-badge-1024x293

Frisk luft i Jämtland

Så var man nere på låglandet igen efter en vecka i Åre, som verkligen levererade kanonväder!
Adobe_20180804_145836

Efter 70 mil i bilen var det skönt att sticka ut och lufta benen upp till Totthummeln, regnet som kom nästan vid toppen kändes underbart efter den långa värmeböljan som länge stekt en på hemmaplan. Hade lite för kul på vägen ner i regnet och ramlade vilket resulterade i en ordentligt blåslagen tå.

Det var ju som sagt Fjällmaraton-veckan och för att inte vara den som är den så satte jag på mig en nummerlapp på tisdagen och deltog i Peak Performance Vertical K. Den första 500-hundringen är riktigt brant och har man legat lite på latsidan sedan Lavaredo så känns det ordentligt i benen redan där. Som tur var blir banan snällare därefter och i strålande solsken var det faktiskt rätt kul och oavsett känslan inombords så måste man bjuda upp till dans för kameran.
38121332_1921797437866179_9148719603965231104_o

Eftersom jag inte hade nå mer lopp planerat under veckan och inte orkade vänta på en plats i kabinbanan ner så sprang jag tillbaka ner till Åre torg.

Dagen efter var benen aningens stela men tid gavs för en tur till fantastiska Blanktjärn

Avslutade veckan med att springa från Storulvån till Blåhammaren och tillbaka. Strålande sol, spöregn och lite däremellan på 24 kilometer
DCIM101GOPROGOPR2952.JPG

Nu hinner vi träna några veckor på hemmaplan innan det är dags att återvända till fjällen och springa Idre Fjällmaraton!

Race Report – Lavaredo Ultra Trail

Finisher! Oavsett om det tog 12h15min eller 30 timmar så skulle alla som nådde mållinjen bli just en finisher och oavsett sluttid så är det en jäkla prestation att ta sig igenom de 120 kilometer som Lavaredo Ultra Trail bjuder på och helgens stora mål var att bli just en finisher.

Banan är lika förlåtande som Mordor, stigningarna reser sig rakt upp i himlen men bjuder på himmelska vyer när en kämpat sig upp. En kort stunds njutning innan det bär av nedåt på steniga stigar hela vägen ner till nästa dal. På repeat i 120 kilometer.

Utåt sett var jag stensäker på att ta mig i mål. Jag valde att ignorera de faktum att vinter och våren kantades av förkylningar, sjukdomar och sömnlösa nätter då dottern gjorde sin första termin på förskolan. Jag ignorerade att min backträning var så nära noll man kan komma och långdistansträningen låg jag också relativt långt bakom med. Jag gjorde mitt bästa för att lura hjärnan till att det kommer gå bra ändå.

23:00 på midsommarafton gick startskottet. Cortinas huvudgata var fylld till bristningsgränsen med människor. 3600 löpare var i stan för 3 olika lopp och 1600 stycken började nu sin resa runt i bergen. 3 kilometer på stadens gator innan pannlampornas tändes och skogen lystes upp, som vanligt tidigt i lopp är stämningen god och allas humör på topp.

Än så länge var kylan inga problem, runt 8 plusgrader hade det varit vid starten men vid första checkpointen efter 18 kilometer var det kallt. För en som mig som ogillar kyla så var det svinigt kallt! Jag ville bryta, kasta in handduken. På med kläder! Jävla kyla!

Väl framme vid Fedarevecchi efter 33km så hade solen börjat gå upp och beslutet att sätta sig på bussen var mer eller mindre taget. Jag hade intalat mig själv att jag aldrig skulle klara att ta mig 90km till, varför ens försöka? Med en skål pasta och en kopp cola satt jag en kort stund och kollade på bussen men jag kunde för mitt liv inte motivera beslutet att sätta sig på den längre. Jag hade gott om tid kvar, inte ont någonstans. Så fan heller att jag ska bryta då och jag har dessutom inte sett loppets höjdpunkt än vid Tre cime di Lavaredo. Lite musik i öronen, nu ska vi uppåt igen och det ordentligt! På toppen samsades vi deltagare med klättrare och turister, vädret var verkligen kanon. Nu skulle vi ner till den stora checkpointen vid Cimabanche efter 66km.

Tankarna om att bryta var sedan länge bortblåsta men jag var nu orolig för reptiderna. Vägen ner var lång, stenig och brant! Jag skulle inte fastna bakom repet ändå, full fokus på att ta sig ner så fort som bara möjligt! Yes, där är checkpointen och med 90 minuter tillgodo kom jag fram, det må låta som mycket tid men jag kände mig stressad. En tallrik pasta och en mugg cola hade blivit standard vid checkpointsen nu. I dropbagen fanns ny energi, ett par nya strumpor och ett par skor men skorna funkade klockrent, strumporna torra och ett vinnande koncept ändrar man inte på i onödan. Upp på hästen igen med ny energi, både i kropp och väst för att ta sig an nästa etapp.

Mellan Malga ra Stua, 76km och Rif. Col Gallina, 93km var det tufft. Riktigt jäkla tufft! Känslan av att aldrig komma fram, aldrig komma upp eller komma ner. Bara 40 minuter innan repet skulle dras kom jag fram till Col. Gallina. Samma taktik som innan men nu kände jag verkligen stressen, möjligen så var den lite obefogad men jag ville verkligen inte fastna bakom repet så nära mållinjen. Sprang så gott det gick tills nästa backe på 500 höjdmeter skulle avverkas. Gick så fort jag möjligen orkade. Stressades av att fastna bakom folk, av att försöka komma förbi. Åter i pannlampans sken. Snart uppe.

Träffade på @42km.se för första gången, han berättade att han började bli yr. Jag var för mycket i min egna bubbla av stress, jag hörde men lyssnade inte. Trampade på, äntligen uppe och en lång nedförslöpning på steniga vägar väntade. Fortfarande tid kvar, fortfarande hopp kvar, så fan heller att jag ska behöva stanna med 18 km kvar!

I mörkret syns nu den sista checkpointen och väl där vet jag att jag kommer hinna, stressen släpper och jag kan ta 10 minuter att fixa i ordning västen, njuta lite av colan. Men det är kallt nu igen, folk sitter i sjukvårdstältet under överlevnadsfiltar. Pastan är slut men lite varm soppa värmer gott och efter några bitar choklad är det dags att fortsätta, loppet är långt ifrån slut även om målgången kändes säker nu. Två stigningar kvar och sedan nedför till målet. I mitt huvud är distanserna mellan allt obeskrivligt långa, jag ser sista checkpointen hur lång tid som helst men den kommer ju aldrig närmre. Äntligen där och skylten säger 9km kvar, klockan är 2 och jag har 3h på mig nu. Reser mig från bänken där jag suttit och druckit vatten en minut. Benen har sagt upp sig, vill inte vara med längre. 111 kilometer, längre har dom aldrig tagit mig innan. 5800 höjdmeter, högre har vi aldrig tagit oss tillsammans och först nu ger dom upp. Men målgången är inte här än så vi biter ihop tillsammans. Den sista delen är i princip 1200 höjdmeter ner och mitt huvud börjar tappa det nu också, jag vill bara i mål. Jag ser ljusen från Cortina men jag får aldrig komma dit. Serpentin efter serpentin. Snorhalt på fuktiga, jordiga stigar som är så branta att stavarna används som stödhjul så jag inte ramlar och slår ihjäl mig. Pannlampans batteri håller på att ge upp och jag måste stanna och vila överallt. Svordomarna och förbannelserna står som spön i de branta backarna, låt mig bara komma till Cortina nu, jag är slut som artist!

Plötsligt så kom asfalten och aldrig tidigare har jag varit så glad av att se det. Kanske två kilometer kvar, jag hade ingen koll. Försökte jogga men jag orkade inte, hade inget mer att ge. Dolomiterna hade käkat upp mig totalt. In på huvudgatan vid kyrkan, målrakan. Några få deltagare som nyss gått i mål hejade på, några funktionärer men annars dött. Klockan var runt 0430 så det var ju inte konstigt. I mål, försökte le mot fotografen men oklart om jag lyckades. Jag var i mål, jag var knäckt men hade klarat mig med 22 minuter till godo. Aldrig att jag trodde på det tidigare under våren. Hämtade min Finisherväst, fyllde en flaska med sportdryck och satte mig på en trottoarkant. Jag var där men ändå inte. Skakade hand med en japan medans jag väntade på min skjuts tillbaka till hotellet…

Mot Lavaredo Ultra Trail 120km!

På måndag är det så dags att byta Sverige mot Italien för att på midsommarafton klockan 23.00 starta i årets upplaga av Lavaredo Ultra Trail. 120km och 5800 höjdmeter med start och mål i den gamla OS-staden från 1956 Cortina d’Ampezzo. Årets tolfte tävling i Ultra Trail World Tour och som vanligt när det handlar om UTWT så dyker det upp många stjärnlöpare. På herrsidan bland andra Hayden Hawks, Tom Tollefsen och Pau Capell. Mira Rai, Nuria Picas och Fernanda Maciel är de jag känner igen bäst på damsidan.
Profil

Under helgen så har allt det viktiga vägts, packats och bockats av. Det känns bäst så när man åker utomlands så man verkligen inte glömmer något viktigt. Att spara 20g genom att ta en annan regnjacka är ju heller inte så tokigt. Att det skiljer 4g mellan höger och vänster sko blir däremot svårare att göra något åt.

Stavarna kommer antagligen bara sitta fast under starten för att sen bäras i handen, utvecklade och redo för nästa backe.

Att ha med ett bra kit för dåligt väder är inte att underskatta. 337g väger mitt med vattentät jacka, byxor och handskar. Merparten av vikten står Gore-Tex-jackan för.
20180616_135907
Jag kommer ha med mig 1400 kalorier / 624g i västen, fördelat på 500 kcal i framfickorna och 900  kcal i stora facket bak. Detta ska ta mig mellan checkpointsen, väl där kommer jag fylla på med det som finns där. Efter 66km får man tag på sin dropbag och där fylls västen på med lika mycket kalorier som innan men lite annat för variation.
20180615_191130

 

Häng med på Instagram under veckan som kommer där de sista förberedelser dyker upp: @niclasbe

Mot Lavaredo!

Utsiktstornet på ”höjden”

Med 18 dagar kvar till Lavaredo finns inte jättemycket man kan göra längre träningsmässigt, nu får man dra sig runt med den formen man har men det ska ju springas mer berg i sommar så lika bra att ge sig ut och leta upp lite nya backar. Sommarens planer har hunnit ändrats bra många gånger nu, först var planen att delta i Gore-Tex Transalpinrun i september. Det fick skrotas tidigt i våras och en grym tur i Jotunheimen började ta form strax efter men även den fick skrotas så sent som förra veckan då min norske vän som skulle med blev skadad och fick löpförbud i tre månader.
Skärmavbild 2018-06-05 kl. 18.02.02

Nu blir det istället fjällmaratonveckan i fantastiska Åre i augusti, om tävlingslusten faller på blir det det PP Vertikal K även om den banan kommer springas ändå. Nått som inte ändrat i planeringen i alla fall är Idre Fjällmaraton, två veckor efter Åre så hoppas det finns lite bergsben då. Ses vi i Idre kanske?
banprofil-45-badge-1024x293

När jag var ute och rekade backar så passade jag på att besöka det nybyggda utsiktstornet utmed sörmlandsleden vid länets högsta punkt. Tornberget når hela 111 meter över havet och högst upp på det tio meter höga tornet bjuds det på en fin överblick av de fina skogarna i området

Det var allt för denna gång men snart hörs vi igen och då ska vi nörda ner oss lite med en ny väst från Ultimate Direction!

På soldränkta stigar

Dags för video #2 och våren fortsätter i en hej dundrade fart så det går ju inte att göra annat än att njuta på stigarna. Jag börjar nu så smått lära mig hur gimbalen ska användas på bästa sätt. Mina redigerings-skills är ju inget att skrika högt över ännu men snart så =)
Skärmavbild 2018-05-06 kl. 20.10.23

Just den här delen av sörmlandsleden springer jag några gånger per vecka och den är fortfarande lika rolig. Nu i vintras så hittade jag dessutom ett större område vid sjön där bävrar är väldigt aktiva, alltid hittar man något nytt i skogen

Är mer snack/vloggformat att föredra eller är det nog med snack på alla andra kanaler/podcast som finns? Om ni har en minut över så säg gärna vad ni tycker kan göras bättre 😀

In i Youtube-världen!

Ni kanske har sett att jag gjort ett par försök med videos under mina löpturer tidigare men dom har känts så skakiga att man nästan blivit sjösjuk och då blir det ju inte så jäkla kul att titta på. Men nu har jag skaffat en lösning på det problemet då en gimbal har införskaffats! Sjukt kul och det flyter på nu utan några tendenser till sjösjuka eller ögonvärk!

Så jag passade därför på att starta upp Trailtuben
Där har jag har tänkt att visa upp mina hemmastigar, loppförberedelser och säkert en del lopp med. Sen får vi se hur det blir när jag blivit lite varm i kläderna och lite vassare på att klippa och klistra ihop egna videos för det skulle ju vara kul att kanske köra lite skotester oxå, sånt kan man ju kolla hur mycket som helst på =)

Och för att inviga min nya pryl och min kanal så tog jag under lördagen en runda på en av mina favoritplatser, brandområdet i Tyresta nationalpark. En tur som för mig blir strax över 30 kilometer lång men som kan göras så lång som man känner för det om man startar vid Tyresta by.

Jag har fortfarande minnen från sommaren 1999 då helikoptrar körde skytteltrafik mellan diverse sjöar och nationalparken för att fylla på med vatten. 6 dagar brann det och 450 hektar skog förstördes. Det är starka kontraster när man kommer från oskadad skog och kommer in i det karga området där branden härjade. Från de mjuka stigarna omgivna av träd fyllda med gröna barr och löv in till de steniga och oförlåtande stigarna bland döda träd som står som stora minnesmärken. Lätt ett av de coolaste ställena att springa på i Stockholmsområdet!

Skärmavbild 2018-04-30 kl. 20.06.43