Lyckad lottdragning och Haninge Trail

2 timmar innan registreringen för lotteriet till Lavaredo Ultra Trailstängdes så slängde jag in en anmälan trots allt. Jag kom ihåg hur förbannat ont det gjorde, hur långt 120 kilometer är och hur besvärliga de 6000 höjdmetrarna faktiskt var. Med det i minnet så borde ju ingen anmälan gjorts men sen kom jag också ihåg den elektriska laddningen på startlinjen där i Cortina, klockan 22:58 på midsommarafton. Soluppgången, solnedgången. De fantastiska funktionärerna och publiken. Lättnaden av att klara sig till målet och stoltheten att glida omkring i en finisherväst dagen efter. Ett enkelt beslut eller hur?
Adobe_20181023_212909
Mina förhoppningar att få en startplats var små. Med över 3000 sökande till de 1700 startplatserna så tänkte jag att jag hade förbrukat min tur i detta lotteri men icke! Idag kom ett mail. Med ett grattis, du har fått en plats! Jag har några dagar på mig att bestämma mig nu.

Race Report – Haninge Trail

I söndags sprang jag detta lopp på hemmaplan. Skönt att kunna jogga ner till start och slippa all stress med resa till och från. Loppet går på Rudans 16.7km-slinga, ett spår jag har sprungit hundratals gånger. Ett spår som designades för att grilla Gunde Svan och Torgny Mogren under skid-SM 1990.De fick på grund av snöbrist aldrig ta sig an banan då men kanske får vi se den under ett eventuellt OS i framtiden, vem vet.
Skärmavbild 2018-10-21 kl. 19.43.07
Underlaget är till största del i klassisk motionsspår-stil med några kilometer med lite mer utmanade och teknisk karaktär, en kul blandning helt enkelt.

När man ständigt går runt med någon sorts dagisbacill i kroppen så får man vara glad för det lilla, att ta sig i mål är ibland en stor seger.
Adobe_20181021_141613
Det blev ett nytt banrekord på herrsidan 1:04,11 och Lisa Ring tog hem ännu en seger men jag var nog lika glad för en hyfsad tid i mål och att kunna gå hem.


Pryltest – Salming OT Comp
Suunto 9 – Ett första intryck
Pryltest – Altra Olympus 3.0

Annonser

Race Report – Idre Fjällmaraton

En vecka har nu gått sedan historiens första Idre Fjällmaraton. Alla kloka människor hade ju såklart inte gett sig på några 45km när man varit förkyld i en vecka och käkat Ipren kvällen innan men vi löpare är ju inte alltid så kloka, eller hur?
20180824_181153
Jag fick ju en inbjudan från Trailrunning Sweden att delta för över ett år sedan och det är alltid kul att få vara med för första gången.

Banan var mestadels lättsprungen fram till första vätskekontrollen innan det bar in i skogen och upp för det första fjället där vi bjöds på underbara vyer över de omgivande fjällområdena. Jag hade hostat till och från redan från start men hoppades att det skulle gå över
DCIM101GOPROGOPR3046.JPG
Det står ju faktiskt i beskrivningen till loppet att det kommer bjudas på underlag from hell. Jag la inget större värde i den meningen men underlaget bjöd verkligen upp till dans under dessa 45km. Allt från enkla grusvägar till tung myrlöpning och steniga stigar, underbar blandning! Det kändes i fötterna om man som jag valde ett par skor som kanske var något för tunna.

Min hosta blev gradvis värre men när jag vid 15 kilometer upptäckte att jag hostade blod började jag bli orolig på riktigt. Höll ändå ett ok tempo fram till vätskestationen runt 22km men då hade hostan blivit så jobbig att jag bestämde mig för att till största del gå i mål, sjukt tråkigt men jag hade redan skadat kroppen tillräckligt den här dagen.
20180825_190123
Medaljen bärgades ändå till slut, en djävulskt vacker sådan också!

20180827_062810

Jag hoppas verkligen att jag kan återvända nästa år för att ta revansch!

Race Report – Lavaredo Ultra Trail

Finisher! Oavsett om det tog 12h15min eller 30 timmar så skulle alla som nådde mållinjen bli just en finisher och oavsett sluttid så är det en jäkla prestation att ta sig igenom de 120 kilometer som Lavaredo Ultra Trail bjuder på och helgens stora mål var att bli just en finisher.

Banan är lika förlåtande som Mordor, stigningarna reser sig rakt upp i himlen men bjuder på himmelska vyer när en kämpat sig upp. En kort stunds njutning innan det bär av nedåt på steniga stigar hela vägen ner till nästa dal. På repeat i 120 kilometer.

Utåt sett var jag stensäker på att ta mig i mål. Jag valde att ignorera de faktum att vinter och våren kantades av förkylningar, sjukdomar och sömnlösa nätter då dottern gjorde sin första termin på förskolan. Jag ignorerade att min backträning var så nära noll man kan komma och långdistansträningen låg jag också relativt långt bakom med. Jag gjorde mitt bästa för att lura hjärnan till att det kommer gå bra ändå.

23:00 på midsommarafton gick startskottet. Cortinas huvudgata var fylld till bristningsgränsen med människor. 3600 löpare var i stan för 3 olika lopp och 1600 stycken började nu sin resa runt i bergen. 3 kilometer på stadens gator innan pannlampornas tändes och skogen lystes upp, som vanligt tidigt i lopp är stämningen god och allas humör på topp.

Än så länge var kylan inga problem, runt 8 plusgrader hade det varit vid starten men vid första checkpointen efter 18 kilometer var det kallt. För en som mig som ogillar kyla så var det svinigt kallt! Jag ville bryta, kasta in handduken. På med kläder! Jävla kyla!

Väl framme vid Fedarevecchi efter 33km så hade solen börjat gå upp och beslutet att sätta sig på bussen var mer eller mindre taget. Jag hade intalat mig själv att jag aldrig skulle klara att ta mig 90km till, varför ens försöka? Med en skål pasta och en kopp cola satt jag en kort stund och kollade på bussen men jag kunde för mitt liv inte motivera beslutet att sätta sig på den längre. Jag hade gott om tid kvar, inte ont någonstans. Så fan heller att jag ska bryta då och jag har dessutom inte sett loppets höjdpunkt än vid Tre cime di Lavaredo. Lite musik i öronen, nu ska vi uppåt igen och det ordentligt! På toppen samsades vi deltagare med klättrare och turister, vädret var verkligen kanon. Nu skulle vi ner till den stora checkpointen vid Cimabanche efter 66km.

Tankarna om att bryta var sedan länge bortblåsta men jag var nu orolig för reptiderna. Vägen ner var lång, stenig och brant! Jag skulle inte fastna bakom repet ändå, full fokus på att ta sig ner så fort som bara möjligt! Yes, där är checkpointen och med 90 minuter tillgodo kom jag fram, det må låta som mycket tid men jag kände mig stressad. En tallrik pasta och en mugg cola hade blivit standard vid checkpointsen nu. I dropbagen fanns ny energi, ett par nya strumpor och ett par skor men skorna funkade klockrent, strumporna torra och ett vinnande koncept ändrar man inte på i onödan. Upp på hästen igen med ny energi, både i kropp och väst för att ta sig an nästa etapp.

Mellan Malga ra Stua, 76km och Rif. Col Gallina, 93km var det tufft. Riktigt jäkla tufft! Känslan av att aldrig komma fram, aldrig komma upp eller komma ner. Bara 40 minuter innan repet skulle dras kom jag fram till Col. Gallina. Samma taktik som innan men nu kände jag verkligen stressen, möjligen så var den lite obefogad men jag ville verkligen inte fastna bakom repet så nära mållinjen. Sprang så gott det gick tills nästa backe på 500 höjdmeter skulle avverkas. Gick så fort jag möjligen orkade. Stressades av att fastna bakom folk, av att försöka komma förbi. Åter i pannlampans sken. Snart uppe.

Träffade på @42km.se för första gången, han berättade att han började bli yr. Jag var för mycket i min egna bubbla av stress, jag hörde men lyssnade inte. Trampade på, äntligen uppe och en lång nedförslöpning på steniga vägar väntade. Fortfarande tid kvar, fortfarande hopp kvar, så fan heller att jag ska behöva stanna med 18 km kvar!

I mörkret syns nu den sista checkpointen och väl där vet jag att jag kommer hinna, stressen släpper och jag kan ta 10 minuter att fixa i ordning västen, njuta lite av colan. Men det är kallt nu igen, folk sitter i sjukvårdstältet under överlevnadsfiltar. Pastan är slut men lite varm soppa värmer gott och efter några bitar choklad är det dags att fortsätta, loppet är långt ifrån slut även om målgången kändes säker nu. Två stigningar kvar och sedan nedför till målet. I mitt huvud är distanserna mellan allt obeskrivligt långa, jag ser sista checkpointen hur lång tid som helst men den kommer ju aldrig närmre. Äntligen där och skylten säger 9km kvar, klockan är 2 och jag har 3h på mig nu. Reser mig från bänken där jag suttit och druckit vatten en minut. Benen har sagt upp sig, vill inte vara med längre. 111 kilometer, längre har dom aldrig tagit mig innan. 5800 höjdmeter, högre har vi aldrig tagit oss tillsammans och först nu ger dom upp. Men målgången är inte här än så vi biter ihop tillsammans. Den sista delen är i princip 1200 höjdmeter ner och mitt huvud börjar tappa det nu också, jag vill bara i mål. Jag ser ljusen från Cortina men jag får aldrig komma dit. Serpentin efter serpentin. Snorhalt på fuktiga, jordiga stigar som är så branta att stavarna används som stödhjul så jag inte ramlar och slår ihjäl mig. Pannlampans batteri håller på att ge upp och jag måste stanna och vila överallt. Svordomarna och förbannelserna står som spön i de branta backarna, låt mig bara komma till Cortina nu, jag är slut som artist!

Plötsligt så kom asfalten och aldrig tidigare har jag varit så glad av att se det. Kanske två kilometer kvar, jag hade ingen koll. Försökte jogga men jag orkade inte, hade inget mer att ge. Dolomiterna hade käkat upp mig totalt. In på huvudgatan vid kyrkan, målrakan. Några få deltagare som nyss gått i mål hejade på, några funktionärer men annars dött. Klockan var runt 0430 så det var ju inte konstigt. I mål, försökte le mot fotografen men oklart om jag lyckades. Jag var i mål, jag var knäckt men hade klarat mig med 22 minuter till godo. Aldrig att jag trodde på det tidigare under våren. Hämtade min Finisherväst, fyllde en flaska med sportdryck och satte mig på en trottoarkant. Jag var där men ändå inte. Skakade hand med en japan medans jag väntade på min skjuts tillbaka till hotellet…

Ett par ord om Sörmlands Ultra Maraton och 2018

Ni vet hur man tänker om lopp man gjort förr, eller kanske snarare distanser. Det är lätt att envist hålla en måltid i huvudet även fast man långt bak i huvudet vet att man egentligen inte tränat ordentligt. Eller ordentligt kanske är fel uttryck, snarare så har jag inte tränat tillräckligt specifikt i år för att orka med att springa långt.
Sen min dryga förkylning i februari som också sabbade min start i TransGranCanaria har jag mest sprungit pass mellan 7-20 kilometer, sex stycken gånger har jag varit uppe mellan 20-30 kilometer och två gånger har det blivit 40-50 kilometer. Utöver det så har jag tuggat en hel del höjdmeter både i Hammarbybacken och Åre, mestadels för att ta mig igenom Matterhorn Ultraks.
Jag vet ju hur den gamla klyschan går, man blir bra på det man tränar men ändå så tänkte jag att det borde gå att rulla igenom loppet relativt enkelt på under 5h.

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Från 2015 och mitt bästa SUM hittills

Ja, riktigt så blev det ju inte. Som ett konstigt sammanträffande så hade jag kul och det gick bra i 25 kilometer innan det plötsligt slutade vara kul och bara blev jobbigt och jävligt de sista 25km. Men till mål kommer man oftast och så även denna gång. 25 minuter över min tänkta tid så kom jag fram och detta fick även bli mitt sista lopp i år. Jag hade tänkt att ta mig ner till Sätila Trail igen och springa 80 kilometersloppet men känslan efter SUM gör att jag skippar det. Det finns inte tillräckligt med tid för att träna sig bra att springa långt och då är det lika bra att börja träna för 2018 istället, så fort förkylningen släppt dvs

På tala om 2018 så har jag inget mer än Trans Alpin Run planerat och det ser ut som ett helt fantastiskt etapplopp. Start i Tyskland och sen 270 kilometer / 16.000 höjdmeter genom alperna.
Utöver det så har jag börjat klura på en ny tur i Jotunheimen, då jag siktar på att träna ordentligt uppför och ta mig upp på några 2000 meterstoppar. Jag har en rutt färdig men väntar på lite feedback från min norske vän, den rutten är 188 kilometer, innehåller 9500 positiva höjdmeter och ett besök upp på Galdhøpiggen, Norges och nordeuropas högsta berg på 2 469 meter över havet.
TAR-MAP.2017.web_-1500x963

Matterhorn Ultraks – Från de bakre leden

Känslan av att stå på startlinjen igen till något man sett framemot så länge med skräckblandad förtjusning! Den känslan är svårslagen och gör att alla timmar man spenderat ensam ute i skogen medans regnet öser ner en mörk vårkväll plötsligt inte känns lika bortkastade som känslan kanske var precis innan man tagit sig ut.
sportograf-106557689_lowresEfter min långdragna förkylning som jag drogs med under större delen av februari-mars och som sabbade mitt stora mål detta år så har jag gjort mitt bästa för att komma tillbaka i någorlunda samma form som jag var i då i början på februari. Jag hann inte riktigt dit

Jag kom fram till Zermatt vid 18-tiden på fredag kvällen, aningen senare än jag hade tänkt mig men det fanns ändå lite tid att strosa runt på. Samtidigt som nummerlappen hämtades gick starten på deras vertikal, Vertical Zermatt Sunnegga, 635 höjdmeter på lite drygt 2,3 kilometer.
Efter den traditionsenliga Spaghetti Bolognesen till middag kunde jag memorera den 500 meter långa vägen från start/målområdet till hotellet, allt för att minimera misstag i nyvaket tillstånd dagen efter.

Fem minuter innan start rullade jag in i startleden efter en skön natts sömn och med en lagom stor frukost i magen. Det hade börjat regna precis innan jag lämnade hotellet så regnjackan var på men nu var det uppehåll, jacka av. Två minuter kvar och regnet gör comeback, fuck it tänkte jag, så länge det bara duggar är det ingen fara. Starten går och vi tar en liten runda inne i Zermatt innan det börjar gå uppför. Efter drygt en kilometer regnar det betydligt mer och jag vill verkligen inte frysa hela dagen om vi har otur med vädret så regnjackan åker på igen. Upp till första kontrollen vid Sunnegga är det cirka 800 höjdmeter och humöret är på topp hos alla, Matterhorn vakar ständigt över oss och det är verkligen en mäktig syn. Fyller bara på med vatten lite snabbt bara för att det inte ska ta slut innan nästa topp och sedan tar jag rygg på en japansk Phoebe från Vänner. Så länge man tar sig fram är ju alla stilar dugliga.
sportograf-106523931_lowres
200 höjdmeter ner ska vi innan det är dags för dagens största backe, 1100 höjdmeter på 7 kilometer upp till Gornergrat. Började ana lite krampkänning i en vad på vägen upp och började svära lite smått för mig själv. Hur fan kan jag vara så klen, dagen har ju i princip bara börjat men det blev aldrig mer än så, just då. Ord räcker inte för att beskriva utsikten vi möttes av, bilden gör den något mer rättvisa.
VIRB Picture
Ner till nästa kontroll var det nedför hela vägen, från 3130 möh till 2222 möh och här började det märkas vad man inte får med i träningen i Hammarbybacken. Det är skillnad på slitage när man tar sig 84 höjdmeter upp och vänder för att ta 84 höjdmeter ner. Även om man gör det många gånger så blir det inte samma sak som att springa nedför ett berg i 5-6 kilometer och 1000 meters höjdskillnad. Men solen sken i alla fall och naturen var helt magisk och självklart fanns Matterhorn med mitt i blickfånget.
VIRB Picture Väl nere vid Riffelalp var det massvis med folk, både publik och löpare. Alla tre distanser av loppet strålade nämligen samman här och fram till kontrollen vid Schwarsee skulle vi dela bana med 30-kmlöparna men det orsakade inga större problem.
Stigningen upp till Schwarsee var en elak en, 600 höjdmeter på ett par kilometer och insidorna på mina lår började göra väsen av sig, inte kramp än men det var inte långt ifrån. Stannade till vid en liten bäck med iskallt vatten och tog två saltkapslar för att mota bort krampen, det räckte iaf för att ta sig till toppen.
sportograf-106568346_lowres

Att lära sig springa ultralopp tar tid sägs det ju, vissa har det bara i sig men för det flesta av oss krävs det mycket tid för att lära sig hur kroppen fungerar. Att träna distans eller backar har jag börjat lära mig men när det kommer till att äta under lopp så är jag helt oduglig och det kommer jag lägga mycket på nu inför nästa års lopp på att lära mig för det är en sån enkel grej egentligen.
Enligt min klocka så brände jag nästan 3500Kcal under den här dagen, jag har inga diplom i näringslära att visa upp men jag kan väl tycka att runt 2000Kcal borde jag kanske ha stoppat i mig för att ligga hyfsat jämt, jag lyckades nätt och jämnt stoppa i mig ofantliga 600Kcal och de problem jag fick med kramp har att göra med de problem jag har att äta, enkelt. Lös problemet!

På väg ner till Stafelalp sprang alla om mig, kändes det som i alla fall när jag joggade mig fram i sakta mak för att hålla krampkänningarna i schack. Upp för nästa topp gick alla om mig och jag var tvungen att sätta mig och skaka loss benen med jämna mellanrum. En taktik som delades med en man från Katalonien, vi tog oss fram tillsammans ett tag och växlade några ord. Även om det inte är en jättelång ultra så var stämningen densamma.

Det fortsatte på samma sätt resten av loppet, alla sprang om mig även den sista utförslöpan hem till Zermatt men till slut var jag framme under målbågen!
sportograf-106545136_lowresEn hedersvärd 381-placering bland 479 startande på herrsidan. Mitt upplevelsekonto är påfyllt så det räcker tills jag är tillbaka i alperna och för svensk del var det ju tur att vi hade Petter Engdahl och tvillingarna El Kott på plats som levererade på topp

På fötterna: Inov-8 Roclite 290
På ryggen: Ultimate Direction SJ Ultra Vest 3.0

Stockholms Brantaste 

Sätila Trail 120km – DNF

Transgrancanaria 125km – DNS

Så såg min resultatrad ut innan dagens sprintlopp Stockholms Brantaste. Det gick inte särskilt fort (21.28) och var inte särskilt långt (3.3km/288hm) men jag tror det betyder ganska mycket för psyket att återigen ha en målgång som senaste resultat.

Mer racerapport än så blir det nog inte, det händer liksom inte hända så mycket på så kort tid men jag kan i alla fall konstatera att någon spurtade bergsget har jag inte blivit av träningen men det är heller inget jag tränat för.

Själva loppet är en trevlig liten tillställning med trevlig atmosfär och en perfekt omstart på backträningen för mig, samma backträningen som faktiskt gav mig startplatsen i vinst under Januarijakten 2017 som jag lyckades vinna med mina 12000 insamlade höjdmeter under månaden.

3 månader kvar till Matterhorn Ultraks nu, ska bli spännande att testa på skyrunning iår!