Dags att dräpa 100 miles-draken!

Ingen har väl missat att Kullamannen har gått av stapeln under helgen?
Adobe_20181029_061948

Det finns ett schema, en önskedröm där den stora finalen är UTMB 2020 men det kräver ju lite tur i lottdragningen. Ett steg i den planen är att ge sig på den klassiska och mytomspunna distansen 100 miles! Det har inget att göra med de poäng som lottdragningen kräver utan mer för att lugna själen med att distansen har gjorts någongång innan, ett minst lika viktigt steg med andra ord. Tidpunkten hade kunnat vara bättre men kommer den någonsin bli perfekt? Med en 2.5-åring hemma så kommer det dröja många år innan jag slipper att få hem pest efter pest, känslan av att ständigt ha någon äcklig bacill i mig kommer finnas länge men det är bara att gilla läget och göra så gott det går.
Adobe_20181030_114300

Nästa års tävlingssäsong såg faktiskt riktigt trevlig ut redan innan men nu har den spetsats till en aning med en riktigt tuff avslutning.

Det blir en återkomst till Gran Canaria och ett nytt försök att ta sig hela vägen till startlinjen för TransGranCanaria. Med en ny bansträckning med start i Las Palmas istället så blir loppet aningens längre och mäter nu 128km med 7500 höjdmeter att klättra.

Jag hade sen oväntad tur i lottdragningen för Lavaredo Ultra Trail men jag tackar för chansen och hoppar på tåget för ännu ett varv på 120km runt den charmiga staden Cortina. Ett bra sätt att fira midsommarafton på tycker jag.
north-face-lavaredo-ultra-trail-2018-5593342-53084-3292

Svenska fjällen kommer också få sig ett besök då en resa till Idre och 2XU Idre Fjällmaraton finns inbokat. Även om mitt blodhostande lopp detta år inte är något för historieböckerna så uppskattade jag verkligen bansträckningen och det tuffa underlaget. Har du chansen att testa så kan jag verkligen rekommendera detta lopp.
20180827_062810

Sen ska draken dräpas! Och det vore väl dumt att inte ta ett av de tuffaste 100 miles-loppen som Sverige har att erbjuda? De många varven på TEC och BRR lockar helt enkelt inte men ett par stycken på Kullaberg kan jag acceptera även fast jag i det stora hela ogillar varvbanor. Jag begriper också att loppet börjar på riktigt efter 80km när det blir dags för dessa varv. 22 kilometer och 1000 höjdmeter per varv är inget man skämtar bort men vad vore livet utan ordentliga utmaningar?

inCollage_20181105_203005104.jpg 

 

Annonser

Lyckad lottdragning och Haninge Trail

2 timmar innan registreringen för lotteriet till Lavaredo Ultra Trailstängdes så slängde jag in en anmälan trots allt. Jag kom ihåg hur förbannat ont det gjorde, hur långt 120 kilometer är och hur besvärliga de 6000 höjdmetrarna faktiskt var. Med det i minnet så borde ju ingen anmälan gjorts men sen kom jag också ihåg den elektriska laddningen på startlinjen där i Cortina, klockan 22:58 på midsommarafton. Soluppgången, solnedgången. De fantastiska funktionärerna och publiken. Lättnaden av att klara sig till målet och stoltheten att glida omkring i en finisherväst dagen efter. Ett enkelt beslut eller hur?
Adobe_20181023_212909
Mina förhoppningar att få en startplats var små. Med över 3000 sökande till de 1700 startplatserna så tänkte jag att jag hade förbrukat min tur i detta lotteri men icke! Idag kom ett mail. Med ett grattis, du har fått en plats! Jag har några dagar på mig att bestämma mig nu.

Race Report – Haninge Trail

I söndags sprang jag detta lopp på hemmaplan. Skönt att kunna jogga ner till start och slippa all stress med resa till och från. Loppet går på Rudans 16.7km-slinga, ett spår jag har sprungit hundratals gånger. Ett spår som designades för att grilla Gunde Svan och Torgny Mogren under skid-SM 1990.De fick på grund av snöbrist aldrig ta sig an banan då men kanske får vi se den under ett eventuellt OS i framtiden, vem vet.
Skärmavbild 2018-10-21 kl. 19.43.07
Underlaget är till största del i klassisk motionsspår-stil med några kilometer med lite mer utmanade och teknisk karaktär, en kul blandning helt enkelt.

När man ständigt går runt med någon sorts dagisbacill i kroppen så får man vara glad för det lilla, att ta sig i mål är ibland en stor seger.
Adobe_20181021_141613
Det blev ett nytt banrekord på herrsidan 1:04,11 och Lisa Ring tog hem ännu en seger men jag var nog lika glad för en hyfsad tid i mål och att kunna gå hem.


Pryltest – Salming OT Comp
Suunto 9 – Ett första intryck
Pryltest – Altra Olympus 3.0

Det här med att vara snäll mot sin kropp

44
Jag vet inte om det är för att det känns som ett brutalt misslyckande när bokstäverna DNS hamnar bredvid ens namn i resultatlistan och att man därför gör sitt yttersta för att intala sig själv att det är nog inte så illa som det känns. Jag kände mig ju sämre igår, jag springer bara lite långsammare etc etc bla bla bla. Till syvende och sist så är det ju bara skitsnack, dumheter som man försöker använda för att rättfärdiga sitt beslut. Även fast man vet hur farligt det kan vara, även fast man har vänner som gjort exakt likadant och råkat ut för riktigt allvarliga konsekvenser så lär man sig inte av deras misstag.
43
Jag känner att jag duckade en kula efter Idre Fjällmaraton. Jag hostade i 30km och jag hostade en hel del blod. Mådde som en hund när jag kom i mål. Såklart inte så att det syntes och allt för att inte få tre simpla bokstäver i resultatlistan. Vi amatörer borde ta efter proffsen där, inte ställer dom sig på startlinjen när dom inte kan göra sig själv rättvisa eller ännu värre förstöra säsongen. Men det gör vi, för jag vet att jag inte är ensam.
GOPR3248
Den här gången slapp jag undan konsekvenser av min dumhet och jag är fast besluten att vara smartare än så nästa gång. Oavsett vad vi själva intalar oss så är det bara ett lopp. Det är bara en hobby. Livet kommer gå vidare ändå även fast det står DNS i någon resultatlista.
38
Nu har jag tagit tre lugna veckor, mitt sätt att be kroppen om ursäkt och jag känner mig nu redo att kasta mig in i träningen inför nästa stora lopp, Transgrancanaria 128km i februari men innan dess ska jag hinna med några lopp på hemmaplan, om jag är helt frisk dvs 🙂
———————————————————————————————————————————————————
Race Report – Lavaredo Ultra Trail
Suunto 9 – Ett första intryck

Race Report – Idre Fjällmaraton

En vecka har nu gått sedan historiens första Idre Fjällmaraton. Alla kloka människor hade ju såklart inte gett sig på några 45km när man varit förkyld i en vecka och käkat Ipren kvällen innan men vi löpare är ju inte alltid så kloka, eller hur?
20180824_181153
Jag fick ju en inbjudan från Trailrunning Sweden att delta för över ett år sedan och det är alltid kul att få vara med för första gången.

Banan var mestadels lättsprungen fram till första vätskekontrollen innan det bar in i skogen och upp för det första fjället där vi bjöds på underbara vyer över de omgivande fjällområdena. Jag hade hostat till och från redan från start men hoppades att det skulle gå över
DCIM101GOPROGOPR3046.JPG
Det står ju faktiskt i beskrivningen till loppet att det kommer bjudas på underlag from hell. Jag la inget större värde i den meningen men underlaget bjöd verkligen upp till dans under dessa 45km. Allt från enkla grusvägar till tung myrlöpning och steniga stigar, underbar blandning! Det kändes i fötterna om man som jag valde ett par skor som kanske var något för tunna.

Min hosta blev gradvis värre men när jag vid 15 kilometer upptäckte att jag hostade blod började jag bli orolig på riktigt. Höll ändå ett ok tempo fram till vätskestationen runt 22km men då hade hostan blivit så jobbig att jag bestämde mig för att till största del gå i mål, sjukt tråkigt men jag hade redan skadat kroppen tillräckligt den här dagen.
20180825_190123
Medaljen bärgades ändå till slut, en djävulskt vacker sådan också!

20180827_062810

Jag hoppas verkligen att jag kan återvända nästa år för att ta revansch!

Dags att avsluta sommaren med Idre Fjällmaraton!

Äntligen på plats i Idre efter en dag i bilen. Förkylningen som jag dragits med senaste veckan finns kvar i bakgrunden så benen är utvilade i alla fall men beslutet att starta på 45 km-varvet imorgon är ändå taget. Tillräckligt frisk för att ta en skön dag på fjället och njuta lite extra av vyerna.
20180824_181153

 

Välkomnades med en hagelstorm men prognosen för imorgon ser ändå lovade ut, skönt så!
20180822_193251

Man skulle nästan kunna tro att man är sponsrad men väska får nog stryka på foten till förmån för UD Mountain Vest

Med det sagt så hoppas vi på en mycket fin dag på fjället under morgondagen utan tankar på tider!
banprofil-45-badge-1024x293

TransGranCanaria 2019!

Besvikelsen från 2017 när jag ett par veckor innan TransGranCanaria insjuknade i en envis förkylning, blev lagom frisk igen för att sedan bli sjuk igen 3 dagar innan start. Den besvikelsen har gömt sig i mitt bakhuvud och gjort sig påmind titt som tätt för att påminna mig om att jag har ouppklarade affärer på ön.

Idag anmälde jag mig för att få min revansch! I februari 2019 kommer jag få bekänna färg på riktigt, på en längre bana dessutom.perfil_128km

Lavaredo är mitt hittills längsta lopp men förhoppningsvis får det rekordet ge vika nästa år, TGC är en dryg mil längre och har 1500 höjdmeter fler.

Så nu är det bara förbereda sig på tidiga morgonpass och backträning för det lär behövas! Idre fjällmaraton om två veckor blir en bra start på uppladdningen!

Race Report – Lavaredo Ultra Trail

Finisher! Oavsett om det tog 12h15min eller 30 timmar så skulle alla som nådde mållinjen bli just en finisher och oavsett sluttid så är det en jäkla prestation att ta sig igenom de 120 kilometer som Lavaredo Ultra Trail bjuder på och helgens stora mål var att bli just en finisher.

Banan är lika förlåtande som Mordor, stigningarna reser sig rakt upp i himlen men bjuder på himmelska vyer när en kämpat sig upp. En kort stunds njutning innan det bär av nedåt på steniga stigar hela vägen ner till nästa dal. På repeat i 120 kilometer.

Utåt sett var jag stensäker på att ta mig i mål. Jag valde att ignorera de faktum att vinter och våren kantades av förkylningar, sjukdomar och sömnlösa nätter då dottern gjorde sin första termin på förskolan. Jag ignorerade att min backträning var så nära noll man kan komma och långdistansträningen låg jag också relativt långt bakom med. Jag gjorde mitt bästa för att lura hjärnan till att det kommer gå bra ändå.

23:00 på midsommarafton gick startskottet. Cortinas huvudgata var fylld till bristningsgränsen med människor. 3600 löpare var i stan för 3 olika lopp och 1600 stycken började nu sin resa runt i bergen. 3 kilometer på stadens gator innan pannlampornas tändes och skogen lystes upp, som vanligt tidigt i lopp är stämningen god och allas humör på topp.

Än så länge var kylan inga problem, runt 8 plusgrader hade det varit vid starten men vid första checkpointen efter 18 kilometer var det kallt. För en som mig som ogillar kyla så var det svinigt kallt! Jag ville bryta, kasta in handduken. På med kläder! Jävla kyla!

Väl framme vid Fedarevecchi efter 33km så hade solen börjat gå upp och beslutet att sätta sig på bussen var mer eller mindre taget. Jag hade intalat mig själv att jag aldrig skulle klara att ta mig 90km till, varför ens försöka? Med en skål pasta och en kopp cola satt jag en kort stund och kollade på bussen men jag kunde för mitt liv inte motivera beslutet att sätta sig på den längre. Jag hade gott om tid kvar, inte ont någonstans. Så fan heller att jag ska bryta då och jag har dessutom inte sett loppets höjdpunkt än vid Tre cime di Lavaredo. Lite musik i öronen, nu ska vi uppåt igen och det ordentligt! På toppen samsades vi deltagare med klättrare och turister, vädret var verkligen kanon. Nu skulle vi ner till den stora checkpointen vid Cimabanche efter 66km.

Tankarna om att bryta var sedan länge bortblåsta men jag var nu orolig för reptiderna. Vägen ner var lång, stenig och brant! Jag skulle inte fastna bakom repet ändå, full fokus på att ta sig ner så fort som bara möjligt! Yes, där är checkpointen och med 90 minuter tillgodo kom jag fram, det må låta som mycket tid men jag kände mig stressad. En tallrik pasta och en mugg cola hade blivit standard vid checkpointsen nu. I dropbagen fanns ny energi, ett par nya strumpor och ett par skor men skorna funkade klockrent, strumporna torra och ett vinnande koncept ändrar man inte på i onödan. Upp på hästen igen med ny energi, både i kropp och väst för att ta sig an nästa etapp.

Mellan Malga ra Stua, 76km och Rif. Col Gallina, 93km var det tufft. Riktigt jäkla tufft! Känslan av att aldrig komma fram, aldrig komma upp eller komma ner. Bara 40 minuter innan repet skulle dras kom jag fram till Col. Gallina. Samma taktik som innan men nu kände jag verkligen stressen, möjligen så var den lite obefogad men jag ville verkligen inte fastna bakom repet så nära mållinjen. Sprang så gott det gick tills nästa backe på 500 höjdmeter skulle avverkas. Gick så fort jag möjligen orkade. Stressades av att fastna bakom folk, av att försöka komma förbi. Åter i pannlampans sken. Snart uppe.

Träffade på @42km.se för första gången, han berättade att han började bli yr. Jag var för mycket i min egna bubbla av stress, jag hörde men lyssnade inte. Trampade på, äntligen uppe och en lång nedförslöpning på steniga vägar väntade. Fortfarande tid kvar, fortfarande hopp kvar, så fan heller att jag ska behöva stanna med 18 km kvar!

I mörkret syns nu den sista checkpointen och väl där vet jag att jag kommer hinna, stressen släpper och jag kan ta 10 minuter att fixa i ordning västen, njuta lite av colan. Men det är kallt nu igen, folk sitter i sjukvårdstältet under överlevnadsfiltar. Pastan är slut men lite varm soppa värmer gott och efter några bitar choklad är det dags att fortsätta, loppet är långt ifrån slut även om målgången kändes säker nu. Två stigningar kvar och sedan nedför till målet. I mitt huvud är distanserna mellan allt obeskrivligt långa, jag ser sista checkpointen hur lång tid som helst men den kommer ju aldrig närmre. Äntligen där och skylten säger 9km kvar, klockan är 2 och jag har 3h på mig nu. Reser mig från bänken där jag suttit och druckit vatten en minut. Benen har sagt upp sig, vill inte vara med längre. 111 kilometer, längre har dom aldrig tagit mig innan. 5800 höjdmeter, högre har vi aldrig tagit oss tillsammans och först nu ger dom upp. Men målgången är inte här än så vi biter ihop tillsammans. Den sista delen är i princip 1200 höjdmeter ner och mitt huvud börjar tappa det nu också, jag vill bara i mål. Jag ser ljusen från Cortina men jag får aldrig komma dit. Serpentin efter serpentin. Snorhalt på fuktiga, jordiga stigar som är så branta att stavarna används som stödhjul så jag inte ramlar och slår ihjäl mig. Pannlampans batteri håller på att ge upp och jag måste stanna och vila överallt. Svordomarna och förbannelserna står som spön i de branta backarna, låt mig bara komma till Cortina nu, jag är slut som artist!

Plötsligt så kom asfalten och aldrig tidigare har jag varit så glad av att se det. Kanske två kilometer kvar, jag hade ingen koll. Försökte jogga men jag orkade inte, hade inget mer att ge. Dolomiterna hade käkat upp mig totalt. In på huvudgatan vid kyrkan, målrakan. Några få deltagare som nyss gått i mål hejade på, några funktionärer men annars dött. Klockan var runt 0430 så det var ju inte konstigt. I mål, försökte le mot fotografen men oklart om jag lyckades. Jag var i mål, jag var knäckt men hade klarat mig med 22 minuter till godo. Aldrig att jag trodde på det tidigare under våren. Hämtade min Finisherväst, fyllde en flaska med sportdryck och satte mig på en trottoarkant. Jag var där men ändå inte. Skakade hand med en japan medans jag väntade på min skjuts tillbaka till hotellet…

Mot Lavaredo Ultra Trail 120km!

På måndag är det så dags att byta Sverige mot Italien för att på midsommarafton klockan 23.00 starta i årets upplaga av Lavaredo Ultra Trail. 120km och 5800 höjdmeter med start och mål i den gamla OS-staden från 1956 Cortina d’Ampezzo. Årets tolfte tävling i Ultra Trail World Tour och som vanligt när det handlar om UTWT så dyker det upp många stjärnlöpare. På herrsidan bland andra Hayden Hawks, Tom Tollefsen och Pau Capell. Mira Rai, Nuria Picas och Fernanda Maciel är de jag känner igen bäst på damsidan.
Profil

Under helgen så har allt det viktiga vägts, packats och bockats av. Det känns bäst så när man åker utomlands så man verkligen inte glömmer något viktigt. Att spara 20g genom att ta en annan regnjacka är ju heller inte så tokigt. Att det skiljer 4g mellan höger och vänster sko blir däremot svårare att göra något åt.

Stavarna kommer antagligen bara sitta fast under starten för att sen bäras i handen, utvecklade och redo för nästa backe.

Att ha med ett bra kit för dåligt väder är inte att underskatta. 337g väger mitt med vattentät jacka, byxor och handskar. Merparten av vikten står Gore-Tex-jackan för.
20180616_135907
Jag kommer ha med mig 1400 kalorier / 624g i västen, fördelat på 500 kcal i framfickorna och 900  kcal i stora facket bak. Detta ska ta mig mellan checkpointsen, väl där kommer jag fylla på med det som finns där. Efter 66km får man tag på sin dropbag och där fylls västen på med lika mycket kalorier som innan men lite annat för variation.
20180615_191130

 

Häng med på Instagram under veckan som kommer där de sista förberedelser dyker upp: @niclasbe

Mot Lavaredo!

Utsiktstornet på ”höjden”

Med 18 dagar kvar till Lavaredo finns inte jättemycket man kan göra längre träningsmässigt, nu får man dra sig runt med den formen man har men det ska ju springas mer berg i sommar så lika bra att ge sig ut och leta upp lite nya backar. Sommarens planer har hunnit ändrats bra många gånger nu, först var planen att delta i Gore-Tex Transalpinrun i september. Det fick skrotas tidigt i våras och en grym tur i Jotunheimen började ta form strax efter men även den fick skrotas så sent som förra veckan då min norske vän som skulle med blev skadad och fick löpförbud i tre månader.
Skärmavbild 2018-06-05 kl. 18.02.02

Nu blir det istället fjällmaratonveckan i fantastiska Åre i augusti, om tävlingslusten faller på blir det det PP Vertikal K även om den banan kommer springas ändå. Nått som inte ändrat i planeringen i alla fall är Idre Fjällmaraton, två veckor efter Åre så hoppas det finns lite bergsben då. Ses vi i Idre kanske?
banprofil-45-badge-1024x293

När jag var ute och rekade backar så passade jag på att besöka det nybyggda utsiktstornet utmed sörmlandsleden vid länets högsta punkt. Tornberget når hela 111 meter över havet och högst upp på det tio meter höga tornet bjuds det på en fin överblick av de fina skogarna i området

Det var allt för denna gång men snart hörs vi igen och då ska vi nörda ner oss lite med en ny väst från Ultimate Direction!

Träningstävlingar

Träningstävlingar. Det är ju inget nytt begrepp inom löparvärlden men jag har inte testat på detta förräns nu, 2018. Redan innan jag hade bestämt mig för att ta hjälp av en coach för Lavaredo så hade jag anmält mig till Soria Moria til Verdens Ende, eller deras 50 miles version i alla fall. Det loppet går i maj och ligger som ett bra, riktigt långt långpass inför årets första A-lopp.
vlcsnap-2018-01-09-15h08m35s878

Nu när det inte längre är jag som bestämmer träningen längre och nu söker jag med ljus och lykta efter två nya träningstävlingar i mars (40-50km) och april (60-70km) men trailkalendern kryllar inte direkt av alternativ. Jag har hittat några aktuella lopp men jag hoppas med detta inlägg att vi kanske kan hitta något lopp tillsammans så Bomba mig med era tips och tankar om det lopp jag kollat på eller de lopp som jag missat!

Mars 40-50km:
* Ursvik Ultra 45km – 3 varv på Ursvik Xtremebanan. Jag har sprungit hela en gång tidigare, ogillar varvbanor men logistiken runt loppet är väldans enkel
April 60-70km:
* Åda Wild Boar 60 km – Väldigt roliga recensioner från tidigare deltagare och logistiken är jämfört med de två nästkommande loppen ganska simpel.
* Österlen Spring Trail 60km – En tidig vår i Skåne? Alltid kul att springa på nya ställen också
* Aktivus Trail Race 62,4km – Ett besök till Sveriges baksida kan ju vara kul som omväxling =)

Jag räknar också att dyka upp på ett FatAss-event i Hammarbybacken den 27 januari, känns skönt att träningen flyter på så bra som den gör nu

 

Mot Lavaredo!