Blogg

Tänk att perioden februari och mars har blivit en tradition fylld med förkylningar och taskig motivering. Okej, det har bara hänt två år nu men det känns illa nog. Precis som 2017 så såg det ungefär likadant ut också, träningen gick kanonbra i januari och allt kändes sjukt bra men samma stund som kalendern hoppar över till februari så verkar det vara färdigt med sånt. Förra året missade jag ju starten på Transgrancanaria, något jag hade tränat för i sex månader och motivationsbristen efter en sådan miss är lätt att förstå. I år har inget av den storleken missats, jag sprang aldrig Ursvik Ultra på grund av en elak hosta som kom dagarna innan. Men nu ligger dessa månader bakom och jag har ett år på mig att planera hur det ska göras för att undvikas till nästa år.

Det är ingen ide att gräva ner sig totalt åt dessa ”missade” månader, det är som det är och jag fick trots allt ihop något pass per vecka ändå. Så länge man inte är proffs så kommer man alltid ha massvis med andra saker som slåss om tiden man har till sitt förfogande.

I och med påskledigheten så fick jag ett perfekt tillfälle att avsluta en svacka och kliva in i april med ett klart huvud. Isen gjorde det stundvis till en klart obehagligare upplevelse men när annandagen bjöd på klarblå himmel, solsken och fler stigar som befriats från isen var känslan ändå oslagbar! Trots att benen var stela så ökades farten och det kändes som att man flög fram i skogen, fantastisk känsla! Det blev en perfekt omstart och ett bra kvitto på att jag kommer stå pall för den träning som nu kommer krävas fram till Lavaredo Ultra Trail på midsommarafton.

Hur gör man det egentligen?  

Jag är fortfarande rejält trött på Hammarbybacken men det är nästan oundvikligt att hamna där när man jagar höjdmeter i Stockholmsområdet. Det kommer absolut bli en del besök där men jag har för avsikt att variera mig lite mer så tristessen av den backen inte dödar motivationen.

Under de senaste veckorna har jag nosat upp de längsta backarna jag har i närområdet och min tanke är att det får bli lite mer puls i dessa pass. Det borde gå att få ihop en okej mängd höjdmeter i dessa backar också, bara man har tålamod och tuggar på vända efter vända men det är väl lite det vinterträningen handlar om också. 

Det är långt ifrån ovanligt med stigningar på runt tusen höjdmeter i alperna och för att efterlikna dessa så gott det går så kommer jag använda ett löpband på något gym i närheten. Det må vara djävulens påfund och roligare att kolla på färg som torkar men i det här fallet så tror jag vinningen av det är större än lidandet  

Inför TransGranCanaria fixade jag faktiskt ett däck och tanken var att dra runt på det lite. Det stannade ungefär där, tror jag har använt det två gånger men fördelarna med däcklöpning låter så lockande så jag kommer nog damma av mitt däck igen och ge det en ärlig chans.
Förutom det att det simulerar uppförslöpning på ett bra sätt, man får en bättre hållning när man springer och så lär man sig att springa ”genom” bålen. Jag har som sagt testat för lite för att veta om allt stämmer men det var bra mycket jobbigare än att springa och bara släpa runt sig själv. 

Styrketräning. Jag vet hur mycket nytta man kan ha av det men längre än så har jag inte kommit än men jag ska försöka, undrar hur många gånger jag sagt det. Men den här gången har jag en färsk påminnelse i huvudet som jag hoppas kan funka som lite motivation för under Matterhorn Ultraks i somras så fick jag väldigt ont i överkroppen under de sista 25 kilometrarna, antagligen för att min överkropp är för klen. Om jag så bara lyckas få ihop ett tillfälle med styrketräning i veckan så är det en seger.

Med hjälp av en blandning av dessa fyra varianter ska jag ta mig igenom vintern och förhoppningsvis komma ut under våren och vara någon procent mer bergsget än nu. 

Har du något grymt pass på löpband jag måste köra eller något annat användbart tips, ge mig allt ni har!

Mot Lavaredo!!!

Efter en svag insats på Sörmlands Ultra Marathon så har senaste månadens rundor inte varit särskilt roliga utan mest ett nödvändigt ont.

Men så kom den fantastiska nytändningen som jag väntat på! I två veckor fick man vänta på lottdragningen till Lavaredo Ultra Trail. 2,929 löpare hade slängt in sitt namn i lottdragningen och dryga hälften skulle få chansen att delta i loppet varav jag kommer vara en av de lyckliga! Precis vad jag behövde för att tagga igång igen och börja springa för att det är kul igen!

Nu har jag vetat om var jag kommer fira midsommar 2018 i ungefär en vecka och jag har lyckats knåpa ihop en preliminär träningsplanering med start från vecka 2 och framåt. Jag brukar vanligtvis bara springa på känsla och ha en ungefärlig planering i mitt huvud vecka till vecka men samtidigt om mitt planerade schema börjar nästa år så börjar jag även jobba igen och dottern börjar på dagis så det kan vara bra att ha på papper vad för sorts jobb som ska göras för det kommer bli många sena kvällar/nätter ute i skogen och det är svårare att vända hem när det redan är bestämt vad som ska göras, det är tanken och förhoppningen i alla fall.

Fixa har också kommit på ett längre besök vilket har gjort det lite roligare att ta sig ut i skogen. För en som trivs bäst ensam ute i skogen är det alldeles lagom att ta med sig en hund. Jag skulle aldrig klara av ett pass med någon av de sektliknande löpgrupperna, jag ryser bara av tanken!

Det har varit glest med utrustningssnack här märkte jag och det beror väl mest på att jag tror att intresset kring skor, väskor och sånt inte intresserar andra lika mycket som det intresserar mig, lämna gärna en kommentar om vad ni tycker om rena utrustningsinlägg

Om ni gillar det så finns min senaste recension här: Inov-8 All Terrain Pro Vest 0-15L och kunde ni inte bry er mindre så hörs vi helt enkelt vid nästa inlägg

Mot Lavaredo!