Blogg

Suunto 9 – Ett första intryck!

Det första osponsrade inlägget om Suunto 9 i Sverige? Jag har i alla fall inte hittat nått så håll till godo!

Under sommaren har jag känt mig sugen på en ny klocka och passande nog har både Suunto och Garmin släppt nya toppmodeller. Valet stod mellan Garmins 5 Plus-serie och Suuntos nya 9. Jag valde att stötta våra finska grannar!
DCIM101GOPROGOPR2829.JPGFör ett år sedan så köpte jag en Spartan Sport men den var alldeles för plastig för min smak och jag kom aldrig riktigt in i Movescount men 9an hade helt enkelt funktioner som tilltalade mig mer än vad 5 Plus-serien hade. Designen är en riktig fullträff, speciellt den vita och plastigheten är inte lika påtaglig nu.

Medans Garmin har satsat mer på funktioner som musikspelare och kontaktlös betalning så har Suunto lagt all kraft på batteriet, vilket också har synts mest i marknadsföringen. Beroende på vilket batteriläge man väljer så har man mellan 25 och 120 timmars battertid med GPS-mätning.

inCollage_20180816_200431409
Med runt 80% batteri ser tiderna ut så här

Det finns bland annat smarta laddningspåminnelser och nya algoritmer som ger mer precis spårning och distans men det är inget som man direkt märker av i det dagliga användandet av klockan.

Skärmen är riktigt bra och enkel att tyda under passen. Att ta sig genom menyerna känns logiskt och allt flyter. Att allt inte går att ändra i klockan utan måste hanteras genom datorn är en sak jag ogillar.

Jag hade svårt för Movescount förra gången men när man satt sig in i det lite grann så tycker jag ändå att det är minst lika bra som Garmin Connect, om inte snäppet bättre till och med.
Varför det ska behövas två appar för att få tillgång till all information är för mig ett mysterium, kanske ska den nya appen ersätta Movescount i framtiden.

Pulsmätningen fungerar överlag bra men jag har upplevt pulstoppar de första 5 minuterna de flesta rundorna och ibland har det tagit uppemot en 8-10 minuter innan den rätta pulsen stabiliserats.
20180815_183442
Andra användare har haft en del problem med kopplingen mellan Movescount och Strava där man får kilometertider som liknar Usain Bolts världsrekordsfart på 100 meter. Tiderna uppdateras dock efter ett tag och blir normala. Inget jag har upplevt än men både Suunto och Strava verkar jobba på en lösning.

 

Jag är riktigt nöjd med klockan och ångrar inte bytet från Garmin alls, dessutom tror jag att Suunto-klockan är mycket mer prisvärd än den snåriga Fenix 5 Plus-serien som kostar i alla fall 2000 kronor mer.

20180724_121419

Annonser

TransGranCanaria 2019!

Besvikelsen från 2017 när jag ett par veckor innan TransGranCanaria insjuknade i en envis förkylning, blev lagom frisk igen för att sedan bli sjuk igen 3 dagar innan start. Den besvikelsen har gömt sig i mitt bakhuvud och gjort sig påmind titt som tätt för att påminna mig om att jag har ouppklarade affärer på ön.

Idag anmälde jag mig för att få min revansch! I februari 2019 kommer jag få bekänna färg på riktigt, på en längre bana dessutom.perfil_128km

Lavaredo är mitt hittills längsta lopp men förhoppningsvis får det rekordet ge vika nästa år, TGC är en dryg mil längre och har 1500 höjdmeter fler.

Så nu är det bara förbereda sig på tidiga morgonpass och backträning för det lär behövas! Idre fjällmaraton om två veckor blir en bra start på uppladdningen!

Frisk luft i Jämtland

Så var man nere på låglandet igen efter en vecka i Åre, som verkligen levererade kanonväder!
Adobe_20180804_145836

Efter 70 mil i bilen var det skönt att sticka ut och lufta benen upp till Totthummeln, regnet som kom nästan vid toppen kändes underbart efter den långa värmeböljan som länge stekt en på hemmaplan. Hade lite för kul på vägen ner i regnet och ramlade vilket resulterade i en ordentligt blåslagen tå.

Det var ju som sagt Fjällmaraton-veckan och för att inte vara den som är den så satte jag på mig en nummerlapp på tisdagen och deltog i Peak Performance Vertical K. Den första 500-hundringen är riktigt brant och har man legat lite på latsidan sedan Lavaredo så känns det ordentligt i benen redan där. Som tur var blir banan snällare därefter och i strålande solsken var det faktiskt rätt kul och oavsett känslan inombords så måste man bjuda upp till dans för kameran.
38121332_1921797437866179_9148719603965231104_o

Eftersom jag inte hade nå mer lopp planerat under veckan och inte orkade vänta på en plats i kabinbanan ner så sprang jag tillbaka ner till Åre torg.

Dagen efter var benen aningens stela men tid gavs för en tur till fantastiska Blanktjärn

Avslutade veckan med att springa från Storulvån till Blåhammaren och tillbaka. Strålande sol, spöregn och lite däremellan på 24 kilometer
DCIM101GOPROGOPR2952.JPG

Nu hinner vi träna några veckor på hemmaplan innan det är dags att återvända till fjällen och springa Idre Fjällmaraton!

Mot Åre!

Verkar vara något stort som händer i Åre just nu, alla är där av någon anledning så det är väl lika bra att åka dit så man inte missar något!

Jag hade egentligen inte planerat ett besök i byn det här året men när min tur i Jotunheimen skrotades så var det ju tvunget att hittas på något annat. Att det sen råkar vara Fjällmaraton-vecka just då det passade som bäst gör väl inte saken sämre!

Det har varit lite trögt att komma igång igen efter Lavaredo, det tog ett par veckor för huvudet att släppa och blicka framåt men nu är vi där. Nästa långa lopp på kalendern är Idre Fjällmaraton så det blir skönt att komma upp och andas lite fjälluft igen. Tänkte även passa på att hänga på nummerlappen igen och ta mig an Peak Performance Vertical K, en bana som jag gjort några gånger nu men kul att få testa under tävlingsformer

Just det, jag har skaffat ny klocka! En rykande färsk Suunto 9 använder jag nu, någon som vill se ett pryltest av den sen kanske?

 

Pryltest – Ultimate Direction Mountain Vest 4.0

Behövde jag verkligen ännu en löparväst? Kanske inte men jag var inte nöjd med hur packningen fungerade i mina gamla, speciellt missnöjd var jag med hur all energi fick plats. Och eftersom jag känner mig själv under lopp, har jag inte det jag behöver äta lättillgängligt så kommer det sluta med att jag inte äter något överhuvudtaget och sen går det som det går. Inför Lavaredo Ultra Trail ville jag inte chansa!

Ner med huvudet före bland recensioner, youtube och google. Till slut hade jag vaskat fram den jag ville ha, Ultimate Direction Mountain Vest 4.0. Ny för säsongen och med massa gosiga nyheter.
Kapaciteten ligger på runt 13 l vilket är mer än nog för att bära med sig den obligatoriska utrustningen i de flesta lopp.  Fickorna är många och väl genomtänkta både vad det gäller placering och material. Stretchfickorna sväljer utan problem de största mobiltelefonerna eller mängder med gels och bars.
Meshen på baksidan är ny för säsongen och i princip genomskinlig vilket betyder att man får inte värmeslag på grund av att man springer med väst.
Utanpå det huvudsakliga facket så finns ett till, utan stängmöjlighet men som fungerade alldeles utmärkt för att ha regnjackan i. Perfekt att kunna dra fram den i farten utan att behöva ta av sig västen. Och det gäller egentligen för att fickor som är lätta att komma åt under färd så man slipper ödsla tid, två tummar upp för det

Den största nyheten är tekniken som dom kallar för Comfort Cinch och det är ett till för att anpassa västen efter den egna kroppen. Alla kroppar är ju olika och det kanske inte alltid som tillverkarnas rekommendationer passar men här ges en möjlighet till lite mer personliga inställningar, som fungerar riktigt bra måste jag säga.

 

Stavhållarna har fått en bra uppdatering från 3.0-serien där jag tyckte dom var lite veka men som nu är bättre. Även flaskorna är nya sen senaste serien, åt det bättre hållet även där.

Fullpackad inför Lavaredo Ultra Trail

Slutligen så kan jag verkligen rekommendera denna väst om du är just nu är ute på marknaden och jagar. Som vanligt med Ultimate Direction så får man verkligen bra grejer. Och innan någon blir arg på att jag är allt för positiv, nej jag har ännu inte hittat något att gnälla över. Ja, jag har betalt fullt pris för västen och vågar därför utan att skämmas skriva gott om den och rekommendera den.

Race Report – Lavaredo Ultra Trail

Finisher! Oavsett om det tog 12h15min eller 30 timmar så skulle alla som nådde mållinjen bli just en finisher och oavsett sluttid så är det en jäkla prestation att ta sig igenom de 120 kilometer som Lavaredo Ultra Trail bjuder på och helgens stora mål var att bli just en finisher.

Banan är lika förlåtande som Mordor, stigningarna reser sig rakt upp i himlen men bjuder på himmelska vyer när en kämpat sig upp. En kort stunds njutning innan det bär av nedåt på steniga stigar hela vägen ner till nästa dal. På repeat i 120 kilometer.

Utåt sett var jag stensäker på att ta mig i mål. Jag valde att ignorera de faktum att vinter och våren kantades av förkylningar, sjukdomar och sömnlösa nätter då dottern gjorde sin första termin på förskolan. Jag ignorerade att min backträning var så nära noll man kan komma och långdistansträningen låg jag också relativt långt bakom med. Jag gjorde mitt bästa för att lura hjärnan till att det kommer gå bra ändå.

23:00 på midsommarafton gick startskottet. Cortinas huvudgata var fylld till bristningsgränsen med människor. 3600 löpare var i stan för 3 olika lopp och 1600 stycken började nu sin resa runt i bergen. 3 kilometer på stadens gator innan pannlampornas tändes och skogen lystes upp, som vanligt tidigt i lopp är stämningen god och allas humör på topp.

Än så länge var kylan inga problem, runt 8 plusgrader hade det varit vid starten men vid första checkpointen efter 18 kilometer var det kallt. För en som mig som ogillar kyla så var det svinigt kallt! Jag ville bryta, kasta in handduken. På med kläder! Jävla kyla!

Väl framme vid Fedarevecchi efter 33km så hade solen börjat gå upp och beslutet att sätta sig på bussen var mer eller mindre taget. Jag hade intalat mig själv att jag aldrig skulle klara att ta mig 90km till, varför ens försöka? Med en skål pasta och en kopp cola satt jag en kort stund och kollade på bussen men jag kunde för mitt liv inte motivera beslutet att sätta sig på den längre. Jag hade gott om tid kvar, inte ont någonstans. Så fan heller att jag ska bryta då och jag har dessutom inte sett loppets höjdpunkt än vid Tre cime di Lavaredo. Lite musik i öronen, nu ska vi uppåt igen och det ordentligt! På toppen samsades vi deltagare med klättrare och turister, vädret var verkligen kanon. Nu skulle vi ner till den stora checkpointen vid Cimabanche efter 66km.

Tankarna om att bryta var sedan länge bortblåsta men jag var nu orolig för reptiderna. Vägen ner var lång, stenig och brant! Jag skulle inte fastna bakom repet ändå, full fokus på att ta sig ner så fort som bara möjligt! Yes, där är checkpointen och med 90 minuter tillgodo kom jag fram, det må låta som mycket tid men jag kände mig stressad. En tallrik pasta och en mugg cola hade blivit standard vid checkpointsen nu. I dropbagen fanns ny energi, ett par nya strumpor och ett par skor men skorna funkade klockrent, strumporna torra och ett vinnande koncept ändrar man inte på i onödan. Upp på hästen igen med ny energi, både i kropp och väst för att ta sig an nästa etapp.

Mellan Malga ra Stua, 76km och Rif. Col Gallina, 93km var det tufft. Riktigt jäkla tufft! Känslan av att aldrig komma fram, aldrig komma upp eller komma ner. Bara 40 minuter innan repet skulle dras kom jag fram till Col. Gallina. Samma taktik som innan men nu kände jag verkligen stressen, möjligen så var den lite obefogad men jag ville verkligen inte fastna bakom repet så nära mållinjen. Sprang så gott det gick tills nästa backe på 500 höjdmeter skulle avverkas. Gick så fort jag möjligen orkade. Stressades av att fastna bakom folk, av att försöka komma förbi. Åter i pannlampans sken. Snart uppe.

Träffade på @42km.se för första gången, han berättade att han började bli yr. Jag var för mycket i min egna bubbla av stress, jag hörde men lyssnade inte. Trampade på, äntligen uppe och en lång nedförslöpning på steniga vägar väntade. Fortfarande tid kvar, fortfarande hopp kvar, så fan heller att jag ska behöva stanna med 18 km kvar!

I mörkret syns nu den sista checkpointen och väl där vet jag att jag kommer hinna, stressen släpper och jag kan ta 10 minuter att fixa i ordning västen, njuta lite av colan. Men det är kallt nu igen, folk sitter i sjukvårdstältet under överlevnadsfiltar. Pastan är slut men lite varm soppa värmer gott och efter några bitar choklad är det dags att fortsätta, loppet är långt ifrån slut även om målgången kändes säker nu. Två stigningar kvar och sedan nedför till målet. I mitt huvud är distanserna mellan allt obeskrivligt långa, jag ser sista checkpointen hur lång tid som helst men den kommer ju aldrig närmre. Äntligen där och skylten säger 9km kvar, klockan är 2 och jag har 3h på mig nu. Reser mig från bänken där jag suttit och druckit vatten en minut. Benen har sagt upp sig, vill inte vara med längre. 111 kilometer, längre har dom aldrig tagit mig innan. 5800 höjdmeter, högre har vi aldrig tagit oss tillsammans och först nu ger dom upp. Men målgången är inte här än så vi biter ihop tillsammans. Den sista delen är i princip 1200 höjdmeter ner och mitt huvud börjar tappa det nu också, jag vill bara i mål. Jag ser ljusen från Cortina men jag får aldrig komma dit. Serpentin efter serpentin. Snorhalt på fuktiga, jordiga stigar som är så branta att stavarna används som stödhjul så jag inte ramlar och slår ihjäl mig. Pannlampans batteri håller på att ge upp och jag måste stanna och vila överallt. Svordomarna och förbannelserna står som spön i de branta backarna, låt mig bara komma till Cortina nu, jag är slut som artist!

Plötsligt så kom asfalten och aldrig tidigare har jag varit så glad av att se det. Kanske två kilometer kvar, jag hade ingen koll. Försökte jogga men jag orkade inte, hade inget mer att ge. Dolomiterna hade käkat upp mig totalt. In på huvudgatan vid kyrkan, målrakan. Några få deltagare som nyss gått i mål hejade på, några funktionärer men annars dött. Klockan var runt 0430 så det var ju inte konstigt. I mål, försökte le mot fotografen men oklart om jag lyckades. Jag var i mål, jag var knäckt men hade klarat mig med 22 minuter till godo. Aldrig att jag trodde på det tidigare under våren. Hämtade min Finisherväst, fyllde en flaska med sportdryck och satte mig på en trottoarkant. Jag var där men ändå inte. Skakade hand med en japan medans jag väntade på min skjuts tillbaka till hotellet…

Mot Lavaredo Ultra Trail 120km!

På måndag är det så dags att byta Sverige mot Italien för att på midsommarafton klockan 23.00 starta i årets upplaga av Lavaredo Ultra Trail. 120km och 5800 höjdmeter med start och mål i den gamla OS-staden från 1956 Cortina d’Ampezzo. Årets tolfte tävling i Ultra Trail World Tour och som vanligt när det handlar om UTWT så dyker det upp många stjärnlöpare. På herrsidan bland andra Hayden Hawks, Tom Tollefsen och Pau Capell. Mira Rai, Nuria Picas och Fernanda Maciel är de jag känner igen bäst på damsidan.
Profil

Under helgen så har allt det viktiga vägts, packats och bockats av. Det känns bäst så när man åker utomlands så man verkligen inte glömmer något viktigt. Att spara 20g genom att ta en annan regnjacka är ju heller inte så tokigt. Att det skiljer 4g mellan höger och vänster sko blir däremot svårare att göra något åt.

Stavarna kommer antagligen bara sitta fast under starten för att sen bäras i handen, utvecklade och redo för nästa backe.

Att ha med ett bra kit för dåligt väder är inte att underskatta. 337g väger mitt med vattentät jacka, byxor och handskar. Merparten av vikten står Gore-Tex-jackan för.
20180616_135907
Jag kommer ha med mig 1400 kalorier / 624g i västen, fördelat på 500 kcal i framfickorna och 900  kcal i stora facket bak. Detta ska ta mig mellan checkpointsen, väl där kommer jag fylla på med det som finns där. Efter 66km får man tag på sin dropbag och där fylls västen på med lika mycket kalorier som innan men lite annat för variation.
20180615_191130

 

Häng med på Instagram under veckan som kommer där de sista förberedelser dyker upp: @niclasbe

Mot Lavaredo!

Utsiktstornet på ”höjden”

Med 18 dagar kvar till Lavaredo finns inte jättemycket man kan göra längre träningsmässigt, nu får man dra sig runt med den formen man har men det ska ju springas mer berg i sommar så lika bra att ge sig ut och leta upp lite nya backar. Sommarens planer har hunnit ändrats bra många gånger nu, först var planen att delta i Gore-Tex Transalpinrun i september. Det fick skrotas tidigt i våras och en grym tur i Jotunheimen började ta form strax efter men även den fick skrotas så sent som förra veckan då min norske vän som skulle med blev skadad och fick löpförbud i tre månader.
Skärmavbild 2018-06-05 kl. 18.02.02

Nu blir det istället fjällmaratonveckan i fantastiska Åre i augusti, om tävlingslusten faller på blir det det PP Vertikal K även om den banan kommer springas ändå. Nått som inte ändrat i planeringen i alla fall är Idre Fjällmaraton, två veckor efter Åre så hoppas det finns lite bergsben då. Ses vi i Idre kanske?
banprofil-45-badge-1024x293

När jag var ute och rekade backar så passade jag på att besöka det nybyggda utsiktstornet utmed sörmlandsleden vid länets högsta punkt. Tornberget når hela 111 meter över havet och högst upp på det tio meter höga tornet bjuds det på en fin överblick av de fina skogarna i området

Det var allt för denna gång men snart hörs vi igen och då ska vi nörda ner oss lite med en ny väst från Ultimate Direction!

På soldränkta stigar

Dags för video #2 och våren fortsätter i en hej dundrade fart så det går ju inte att göra annat än att njuta på stigarna. Jag börjar nu så smått lära mig hur gimbalen ska användas på bästa sätt. Mina redigerings-skills är ju inget att skrika högt över ännu men snart så =)
Skärmavbild 2018-05-06 kl. 20.10.23

Just den här delen av sörmlandsleden springer jag några gånger per vecka och den är fortfarande lika rolig. Nu i vintras så hittade jag dessutom ett större område vid sjön där bävrar är väldigt aktiva, alltid hittar man något nytt i skogen

Är mer snack/vloggformat att föredra eller är det nog med snack på alla andra kanaler/podcast som finns? Om ni har en minut över så säg gärna vad ni tycker kan göras bättre 😀

In i Youtube-världen!

Ni kanske har sett att jag gjort ett par försök med videos under mina löpturer tidigare men dom har känts så skakiga att man nästan blivit sjösjuk och då blir det ju inte så jäkla kul att titta på. Men nu har jag skaffat en lösning på det problemet då en gimbal har införskaffats! Sjukt kul och det flyter på nu utan några tendenser till sjösjuka eller ögonvärk!

Så jag passade därför på att starta upp Trailtuben
Där har jag har tänkt att visa upp mina hemmastigar, loppförberedelser och säkert en del lopp med. Sen får vi se hur det blir när jag blivit lite varm i kläderna och lite vassare på att klippa och klistra ihop egna videos för det skulle ju vara kul att kanske köra lite skotester oxå, sånt kan man ju kolla hur mycket som helst på =)

Och för att inviga min nya pryl och min kanal så tog jag under lördagen en runda på en av mina favoritplatser, brandområdet i Tyresta nationalpark. En tur som för mig blir strax över 30 kilometer lång men som kan göras så lång som man känner för det om man startar vid Tyresta by.

Jag har fortfarande minnen från sommaren 1999 då helikoptrar körde skytteltrafik mellan diverse sjöar och nationalparken för att fylla på med vatten. 6 dagar brann det och 450 hektar skog förstördes. Det är starka kontraster när man kommer från oskadad skog och kommer in i det karga området där branden härjade. Från de mjuka stigarna omgivna av träd fyllda med gröna barr och löv in till de steniga och oförlåtande stigarna bland döda träd som står som stora minnesmärken. Lätt ett av de coolaste ställena att springa på i Stockholmsområdet!

Skärmavbild 2018-04-30 kl. 20.06.43