Blogg

Skotest – Salming Trail5

Länge sen det skrevs om skor men nu är det så dags igen och den här gången är det en sko från Salming, nämligen Trail5 som jag fick möjlighet att testa genom trailrunningsweden och Salming. Jag har länge velat testa det svenska märket men konkurrensen är verkligen hård bland terrängskor och när betalkortet väl kommer fram har jag alltid landat på en annan modell. 

Diptic

Siffermässigt så har man ett 5mm dropp att jobba med, så det funkar ypperligt även om man mest sprungit med högt dropp. Sulan i sig är ganska tjock (24,5mm – 19,5mm) och tanken är kanske att ha en sko i sortimentet för oss som vill ha lite mer dämpning under längre lopp.
Mitt par i storlek UK10 vägde 314g per sko, varken vidare lätt eller tung. För att jämföra med andra liknande modeller i min garderob så väger Hoka One One Speedgoat 296g och The North Face Ultra Endurance 352g, alla i UK10. Känslan jag har fått är dock att Trail5 väger betydligt mer på foten än på vågen, den känns faktiskt tyngre än Ultra Endurance även fast det skiljer så mycket till dess fördel. Jag tror att mycket av det beror på den stora plösen som används, den både känns och ser gigantisk ut. Om det finns någon orsak till varför den är så överdimensionerad vet jag inte men hittills har jag inte kunnat komma på någon bra orsak
DSC00737

Sulan har jag bara gott att säga om och man kan verkligen lita på att man får fäste när man behöver. Leriga stigar är inga som helst problem och både upp och ner för blöta bergssidor så har man greppet på sin sida.
DSC00735
Smart drag från Salming att använda Vibram! Trail5 använder en sula som heter Vibram MegaGrip med 4mm långa dubbar och ska göra att man får ett unikt grepp på våta, leriga och hala underlag. Vad som är unikt med greppet är lite oklart för mig men bra är det, kanske inte lika bra som Inov-8 X-Talon 225 men absolut inte långt ifrån. 

Ett stort problem jag haft under dessa veckor som jag testat Trail5 är att få fast fötterna ordentligt och jag har fortfarande inte riktigt fått in en skön känsla med snörningen som under några rundor fått knytas om tre gånger på bara 10 kilometer. Senaste knytningen som testats har varit snörningslåset med översta hålet. Då har det funkat bättre men ändå inte riktigt så bra som jag vill ha det och det kan mycket möjligt vara att det är en sån sak som blir bättre med tiden eller så har jag helt enkelt för smala fötter. Har man lite bredare fötter så tror jag att Trail5 kan vara ett riktigt bra alternativ, speciellt till de lite längre passen och loppen. 

Om man som jag gillar att testa mycket olika skor så kan man inte betala hur mycket som helst per modell och Salming Trail5 är lite för högt prissatt för att jag ska tycka att det är rimligt. Min gräns går vid 1300:- och då ska det vara en modell jag verkligen har varit intresserad av ett längre tag så jag hade nog fått vänta tills någon mellandagsrea för att få dessa den här modellen annars.

DSC00734

 

Annonser

Matterhorn Ultraks – Från de bakre leden

Känslan av att stå på startlinjen igen till något man sett framemot så länge med skräckblandad förtjusning! Den känslan är svårslagen och gör att alla timmar man spenderat ensam ute i skogen medans regnet öser ner en mörk vårkväll plötsligt inte känns lika bortkastade som känslan kanske var precis innan man tagit sig ut.
sportograf-106557689_lowresEfter min långdragna förkylning som jag drogs med under större delen av februari-mars och som sabbade mitt stora mål detta år så har jag gjort mitt bästa för att komma tillbaka i någorlunda samma form som jag var i då i början på februari. Jag hann inte riktigt dit  

Jag kom fram till Zermatt vid 18-tiden på fredag kvällen, aningen senare än jag hade tänkt mig men det fanns ändå lite tid att strosa runt på. Samtidigt som nummerlappen hämtades gick starten på deras vertikal, Vertical Zermatt Sunnegga, 635 höjdmeter på lite drygt 2,3 kilometer.
Efter den traditionsenliga Spaghetti Bolognesen till middag kunde jag memorera den 500 meter långa vägen från start/målområdet till hotellet, allt för att minimera misstag i nyvaket tillstånd dagen efter.  

Fem minuter innan start rullade jag in i startleden efter en skön natts sömn och med en lagom stor frukost i magen. Det hade börjat regna precis innan jag lämnade hotellet så regnjackan var på men nu var det uppehåll, jacka av. Två minuter kvar och regnet gör comeback, fuck it tänkte jag, så länge det bara duggar är det ingen fara. Starten går och vi tar en liten runda inne i Zermatt innan det börjar gå uppför. Efter drygt en kilometer regnar det betydligt mer och jag vill verkligen inte frysa hela dagen om vi har otur med vädret så regnjackan åker på igen. Upp till första kontrollen vid Sunnegga är det cirka 800 höjdmeter och humöret är på topp hos alla, Matterhorn vakar ständigt över oss och det är verkligen en mäktig syn. Fyller bara på med vatten lite snabbt bara för att det inte ska ta slut innan nästa topp och sedan tar jag rygg på en japansk Phoebe från Vänner. Så länge man tar sig fram är ju alla stilar dugliga.
sportograf-106523931_lowres
200 höjdmeter ner ska vi innan det är dags för dagens största backe, 1100 höjdmeter på 7 kilometer upp till Gornergrat. Började ana lite krampkänning i en vad på vägen upp och började svära lite smått för mig själv. Hur fan kan jag vara så klen, dagen har ju i princip bara börjat men det blev aldrig mer än så, just då. Ord räcker inte för att beskriva utsikten vi möttes av, bilden gör den något mer rättvisa.
VIRB Picture
Ner till nästa kontroll var det nedför hela vägen, från 3130 möh till 2222 möh och här började det märkas vad man inte får med i träningen i Hammarbybacken. Det är skillnad på slitage när man tar sig 84 höjdmeter upp och vänder för att ta 84 höjdmeter ner. Även om man gör det många gånger så blir det inte samma sak som att springa nedför ett berg i 5-6 kilometer och 1000 meters höjdskillnad. Men solen sken i alla fall och naturen var helt magisk och självklart fanns Matterhorn med mitt i blickfånget.
VIRB Picture Väl nere vid Riffelalp var det massvis med folk, både publik och löpare. Alla tre distanser av loppet strålade nämligen samman här och fram till kontrollen vid Schwarsee skulle vi dela bana med 30-kmlöparna men det orsakade inga större problem.
Stigningen upp till Schwarsee var en elak en, 600 höjdmeter på ett par kilometer och insidorna på mina lår började göra väsen av sig, inte kramp än men det var inte långt ifrån. Stannade till vid en liten bäck med iskallt vatten och tog två saltkapslar för att mota bort krampen, det räckte iaf för att ta sig till toppen.
sportograf-106568346_lowres

Att lära sig springa ultralopp tar tid sägs det ju, vissa har det bara i sig men för det flesta av oss krävs det mycket tid för att lära sig hur kroppen fungerar. Att träna distans eller backar har jag börjat lära mig men när det kommer till att äta under lopp så är jag helt oduglig och det kommer jag lägga mycket på nu inför nästa års lopp på att lära mig för det är en sån enkel grej egentligen.
Enligt min klocka så brände jag nästan 3500Kcal under den här dagen, jag har inga diplom i näringslära att visa upp men jag kan väl tycka att runt 2000Kcal borde jag kanske ha stoppat i mig för att ligga hyfsat jämt, jag lyckades nätt och jämnt stoppa i mig ofantliga 600Kcal och de problem jag fick med kramp har att göra med de problem jag har att äta, enkelt. Lös problemet! 

På väg ner till Stafelalp sprang alla om mig, kändes det som i alla fall när jag joggade mig fram i sakta mak för att hålla krampkänningarna i schack. Upp för nästa topp gick alla om mig och jag var tvungen att sätta mig och skaka loss benen med jämna mellanrum. En taktik som delades med en man från Katalonien, vi tog oss fram tillsammans ett tag och växlade några ord. Även om det inte är en jättelång ultra så var stämningen densamma. 

Det fortsatte på samma sätt resten av loppet, alla sprang om mig även den sista utförslöpan hem till Zermatt men till slut var jag framme under målbågen!
sportograf-106545136_lowresEn hedersvärd 381-placering bland 479 startande på herrsidan. Mitt upplevelsekonto är påfyllt så det räcker tills jag är tillbaka i alperna och för svensk del var det ju tur att vi hade Petter Engdahl och tvillingarna El Kott på plats som levererade på topp

Mot Schweiz och Matterhorn Ultraks!

Bara ett par dagar kvar innan det är dags att hoppa på flyget ner mot Schweiz och debuten i skyrunning, som jag sett fram emot detta enda sedan den missade starten på TransGranCanaria i februari.  

Det är med skräckblandad förtjusning jag har sett framemot detta lopp. Att klättra 3600 meter under 49 kilometer är ok, det har jag gjort förr men aldrig på den höjden, högsta punkten ligger på 3.130möh. Men som sagt, skrämmer det inte har man satt ribban för lågt och jag är redo att krossa mitt nuvarande höjdrekord på 2,360möh som sattes under Dolomiti Extreme Trail.

15941292_10155022943612216_3096792352971367378_n

Det finns ingen lista på obligatorisk utrustning så skulle kunna släpa med mig lite av varje men som tur är så åker jag ner på billigaste biljetten och då får det räcka med handbagage. För ett par år sedan hade jag säkert gett mig iväg med så lite som möjligt men jag lärt mycket sedan jag stapplade runt AXA Fjällmaraton för ett par år sedan. Framförallt lärde jag mig mycket under min tur i Norge där vädret växlade ungefär lika snabbt som Usain Bolt springer 100m och nu finns allt som kan behövas hemma så det är enkelt att packa ihop det som behövs, det här brukar jag ha i min väska när jag ska ut på kortare bergsäventyr: 

DSC00752
Första hjälpen-kit med en liten sax, överlevnadsfilt, lite plåster, tejp, linda, huvudvärkstablett, tigerbalsam och lite annat smått, utifall att jag eller någon annan skulle behöva. Regnställ, eventuellt en extra tjocktröja och lite extra energi. Mer än så ska inte behövas

Nu hoppas jag på finväder under helgen och en fantastisk upplevelse i alperna och hänvisar den intresserade till instagram @niclasbe, där det blir någon uppdatering under helgen 

 Ja, just det! 

Jag har ju fått möjligheten att testa Salmings nya trailskor, Trail5 och det har jag så smått smugit igång med men det blir ju inte överdrivet många kilometer i skogen just den här veckan men när jag kommer hem från Schweiz igen ska jag testa dom ordentligt!
DSC00751

Nya stigar, nya regnmoln och nya prylar

Mycket nytt på en gång, vi börjar med stigarna för det är ju trots allt viktigast. I våras lovade jag mig själv, om än något vagt att vidga mina vyer på sörmlandsleden en aning och det är inget jag jobbat hårt på hittills i sommar men när Niklas Holmström i torsdags bjöd in till löpning runt helt nya delar runt Nykvarn så hakade jag på. Vi träffades vid 0730 på lördagsmorgonen vid Läggesta station, tre stycken under ganska gråa moln och en fjärde skulle vi möta upp utmed stigarna.

Vi hann iväg en stund innan regnet smög igång som ett skönt, somrigt duggregn och för att sen vräka ner och lämna oss som tre dränkta katter på äventyr.

20616922_667743073430780_2152576505178518238_o
På höjden med ”utsikt” över Mellan-Marviken. Foto: Niklas Holmström

Totalt fick vi ihop 42 kilometer på allt från grusväg till helt obanat och trots det dåliga vädret vid starten kunde tre tappra ta sig ett dopp innan vi nådde fram vid Nykvarn, själv höll jag mig på land. Bada i Sverige, vilka dumheter =)

 


Det fick också bli ett passande test av mina nya skor, Inov-8 Roclite 290 som jag tänkt ha under Matterhorn Ultraks. Det blev ett gott resultat och jag tror inte skorna kommer orsaka några problem i alperna heller. Jag har hunnit springa 150 kilometer i skorna och de lever än så länge upp till mina högt ställda förväntningar. Roclite var den serien som fick mig att testa och fastna för Inov-8, jag tänkte återkomma lite längre fram med mer om denna sko.

DSC00661
Inov-8 Roclite 290

Jag hade också med mig en ny klocka ut denna dag. Jag har bara kört med Garmin fram tills nu, först med en Forerunner 610 och vidare med Fenix 2/3 men nu har jag bytt och köpt mig en Suunto Spartan Sport Wrist HR.
Lite som att byta från Apple till Samsung eller viceversa, kvalitén är likvärdig och det handlar väl mest om att lära sig ett nytt gränssnitt. Jag har än så länge bara snuddat på ytan så jag får återkomma när jag har lite mer kött på benen.


I och med helgens långpass så får jag väl räkna tränings inför Matterhorn Ultraks som färdig, har varit svårt att komma iväg på riktigt långa träningspass under våren och sommaren så det kändes bra att kunna plocka ut 42 kilometer och inte känna av de nämnvärt dagen efter.

 

 

 

2x Åre

De senaste veckorna har jag tagit mig de 65 milen upp till Åre två gånger. Första gången följde hela gänget med (fru, bebis och hund) och jag sprang då när det tid blev över, oftast när bebisen tog en tupplur. Den veckan började med en förkylning som ovan nämnda bebis bjöd på men den dog ut ungefär samtidigt som vi fick grymt väder, perfekt timing med andra ord!
vlcsnap-2017-06-29-15h43m33s68Två vändor på halva PP Vertical K, östra leden upp till Åreskutan och ett soligt besök uppe på Totthummeln. Fyra dagar med mycket höjdmeter är inget mina låglandsben är vana vid, perfekt träning i strålande väderlek.

Veckan efter återvände jag för lite mer höjdmeter och från början var planen att jag skulle springa sylarna runt på två dagar men det passade inte riktigt hemma så hunden fick följa med upp. 3 dagar med backträning i Åre slår vilken dag i Hammarbybacken som helst så det fanns inget att klaga på.
Under den första resan upp så gick vi Blanktjärnsrundan och den var så fin så jag kunde inte hålla mig från att ta den på löpande fot också, perfekt sätt att väcka benen efter en lång bilresa.

selfp
Varken jag eller hunden orkade slå upp tältet så bakluckan på bilen fick duga.

Dagen efter så låg molnet tätt över berget och regnet strilade ner. Hade glömt både långa tights och regnbyxor hemma, rookie mistake när man åker till fjälls för antingen får man strålande sol eller ösregn, det verkar inte finns något mellanläge. Planen att köra Peak Performance Vertical K-banan låg dock fast men jag valde att vända ner på ca 1200 meters höjd, blev lite för kallt med shorts.
vlcsnap-2017-07-11-13h30m31s168

Vädret var om möjligt ännu sämre nästa dag, SMHI visade ingen bättring under hela dagen så det fick bli en tripp ner till affären för att köpa ett par långa byxor och sen tänkte jag ta mig upp på Totthummeln och Åreskutan från den östra vägen. På ungefär samma höjd som dagen innan så gick resan nedåt igen, jag har det inte i mig att stånga mig blodig mot väder och vind när det bara är träning.

Mer än så blev det inte i Åre den här gången men jag är ändå nöjd med det som blev, även fast det hade varit fantastisk kul att få springa runt Sylarna.

Nu får resten av träningen inför Matterhorn skötas på hemmaplan!

Att jaga upplevelser istället för tider

Den tiden på året igen. De lokala 10km-loppen står som spön i backen och Stockholm Marathon har precis gått av stapeln. Frågorna är samma varje år från folk med andra intressen än just löpning:

  • Hur fort springer du milen?
  • Hur fort har du sprungit Stockholm Marathon?

Allt annat är oväsentligt och springer du inte snabbt så finns det ju ingen anledning att springa överhuvudtaget.
Att jaga tider ger mig personligen ingenting. Den enda tiden jag lägger 5 sekunder att tänka på är eventuella rep-tider och det kanske är därför jag inte trivs på asfalten.

Trail och ultralöpning har gett mig fantastiska upplevelser hittills under min relativt korta tid som löpare. En stjärnklar natt på en stäpp i Saharaöknen eller soluppgången över ett väldigt tältläger i samma öken. Utsikten man bjuds på uppe på toppen av det berg man kämpat sig uppför, den är lika fantastisk oavsett om det är Åreskutan här hemma i Sverige, på Gran Canaria eller någonstans i alperna, om man har vädergudarna på sin sida det vill säga. Annars får man nöja sig med en bit choklad och hoppas på bättre lycka vid nästa topp
unnamed2

Utan stressen att jaga sekunder hinner man också prata med alla andra fantastiska deltagare. Under Dolomiti Extreme Trail 2015 så träffade jag norrmannen Dag. Från kilometer 4 höll vi ihop mer eller mindre hela loppet, korsade mållinjen tillsammans och ett år senare fick jag chansen att följa med honom på en 4-dagars tur i Jotunheimens nationalpark. Omöjligt att tacka nej till ett sånt äventyr!
Och på tala om äventyr med Dag så kommer 2018 förhoppningsvis bjuda på ett stort, om allt klaffar som det ska och det håller vi tummarna för.

För att inte tala om alla man träffade under MdS, alla hade vi delat samma dröm i flera år och nu var vi äntligen där. Jag skulle vilja säga att själva loppet är den enkla delen, en fot framför den andra. 7 dagar, 260 kilometer, bara stänga av hjärnkontoret och göra jobbet.
Att gå från dröm till verklighet är nog det svåraste, i alla fall var det så för mig. Ingen supertid på vare sig milen eller marathon skulle göra mig stoltare än min medalj från Marathon des Sables
34

 

 

 

 

Två måsten att ha i bokhyllan!

För ett litet tag sedan köpte jag en liten present till mig själv, lite ny inspiration inför träningen till Matterhorn och till träningen inför nästa års höjdpunkt.
18238684_10155386054257216_2699338114771034005_o
En fantastisk välskriven guidebok till att springa på sörmlandsleden med packningstips, turtips för alla förmågor och allt annat man kan behöva. Niklas Holmström som skrivit boken har också en fin hemsida med alla sina äventyr samlade

Jag är lite bortskämd som har sörmlandsleden 100 meter från ytterdörren men då är det också väldigt lätt att bli hemmablind så nu tänkte jag ta mig lite längre hemifrån, jag har dock svårt att bestämma mig för var jag vill börja.
En sträcka som Niklas har som en av sina favoriter är även min favorit. Jag hade inget namn på den innan men eftersom kungen av leden kallar den för Hanvedenrundan så kommer även jag göra det i framtiden. Denna pärla finns tillgänglig med pendeltåg eller bil och ligger bara 20-25min utanför Stockholm, ännu en anledning att gilla vår huvudstad!

Den andra boken är Running Beyond skriven av Ian Corless som även är mannen bakom podcasten TalkUltra och en flitigt anlitad fotograf på ultra/skyrunning-lopp världen över har samlat sina favoriter i denna bok. Det var den här boken som lockade mig till Matterhorn Ultraks och jag vågar lova att ni kommer hitta något att anmäla er till.

Jag har betydligt fler löparböcker liggandes, kanske onödigt många men dessa två är mina absoluta favoriter!

Imorgon är det dags att börja trampa ner Hammarbybacken igen, vi kanske ses?

Stockholms Brantaste 

Sätila Trail 120km – DNF

Transgrancanaria 125km – DNS

Så såg min resultatrad ut innan dagens sprintlopp Stockholms Brantaste. Det gick inte särskilt fort (21.28) och var inte särskilt långt (3.3km/288hm) men jag tror det betyder ganska mycket för psyket att återigen ha en målgång som senaste resultat.

Mer racerapport än så blir det nog inte, det händer liksom inte hända så mycket på så kort tid men jag kan i alla fall konstatera att någon spurtade bergsget har jag inte blivit av träningen men det är heller inget jag tränat för.

Själva loppet är en trevlig liten tillställning med trevlig atmosfär och en perfekt omstart på backträningen för mig, samma backträningen som faktiskt gav mig startplatsen i vinst under Januarijakten 2017 som jag lyckades vinna med mina 12000 insamlade höjdmeter under månaden.

3 månader kvar till Matterhorn Ultraks nu, ska bli spännande att testa på skyrunning iår!

Löpcoachen med 4 ben, ta med hunden ut

Stor eller lite, gammal eller ung. Det spelar mindre roll. Hundar älskar att springa, är det din egna hund så är den mest troligt hyfsat förtjust i dig också så får den chansen att haka på en timme eller två i skogen så vågar jag lova att den aldrig kommer säga nej.

När jag får chansen så brukar jag låna min systers hund Fixa, en belgisk vallhund. Det är som att spänna fast sig bakom en raket första kilometern innan hon kastar ett öga bak för att se om jag lever och visst gör jag det, det känner jag i varenda muskel som inte är van att springa i hennes hastighet.
Varje löptur bakom henne är som ett coachpass och det gör ont att slarva. Det finns inte tid att fundera över smådetaljer när coachen hetsar upp tempot över rötter och stenar. En kort stund utan fokus och så ligger man på marken.
Hundar tänker inte på vilken del av foten dom landar, hur många steg i minuten dom tar och allt annat tjafs som vi människor tramsar med. Hunden springer för att det är förbannat roligt. Att släppa kopplet och se hur hon springer är fantastiskt roligt, trots att vi inte är av samma ras så tror jag man kan lära sig mycket av sin hund.

Sen har jag också en egen coach hemma som följer med ibland. Han är betydligt mindre och jag slipper bli förnedrad varenda sekund ute med honom, med det inte sagt att han spöar mig de korta stunderna han tröttnar på att ligga bakom.

VIRB Picture
Gösta höll koll så jag skötte mig under träningen för Marathon des Sables

Det börjar dra ihop sig mot race igen, Sthlms Brantaste den 20 maj. Mina bergsben från januari är som sagt borta men några pass i backen ska jag nog hinna få ihop innan.

Häng med mig, Gösta och Fixa här för tätare uppdateringar: @niclasbe

Full fart mot sommaren

Att börja om från början igen

Vi har nog alla gått igenom det, en vinterförkylning som förstör precis allt man byggt upp under årets värsta månader. Alla kvällar man tagit sig ut i snöstormar, genomlidit den bittra kylan som bara en januarimorgon kan erbjuda och de kvällar man glömt ladda pannlampan och försiktigt får tassa hem för att inte bryta varenda ben man har i kroppen.

Det börjar alltid med en förkylning, som fortsätter i en annan, som fortsätter i en tredje osv. Det brukar alltid följa ett liknande mönster också då man faktiskt känner sig frisk en morgon. Hela dagen velar man, sväljer typ en miljon gånger i timmen för att känna efter och när kvällen kommer så kan man inte hålla sig längre. ”Jag ska bara ut och testa en kortis.” Och redan innan man kommit hem så känner man att man tagit sig ut för tidigt och sen går karusellen vidare.

För egen del tog det 45 dagar innan alla förkylningar och småsymptomer lämnade mig i fred. 45 dagar! Det är ju en mindre evighet!
De sista passen innan jag blev sjuk var i februari och jag kände mig så väl förbered som jag kunde inför det kommande loppet på Gran Canaria. Jag hade tränat både psyke och kropp genom att trampa upp och ner för Hammarbybacken två gånger i veckan, totalt 12000 höjdmeter blev det under januari men vad gjorde allt det nu, efter 45 dagar med ändlösa förkylningar?
vlcsnap-2017-04-17-20h36m50s983

Nu var det inte ens kul att springa, jag ville bara vända hem och lära mig knyppla eller något annat mindre fysiskt krävande och mer i linje med den form jag kände mig i. För det känns verkligen som att man aldrig tagit ett löpsteg i sitt liv vid denna stund. Nu vet jag att detta inte stämmer och att min form just då ändå skulle klassas som hyfsad men vad hjälper det där och då?

Nu börjar det i alla fall kännas roligt att springa igen, det är fortfarande tyngre än jag vill ha det men det ger mig ändå chansen att uppskatta hur bra tränad jag faktiskt var, en gång för länge sedan.
Jag vill också tro att det går fort att ta sig tillbaka dit och bygga vidare mot en ännu bättre version inför sommarens stora test på Matterhorn Ultraks. Höjdprofilen skrämmer fortfarande en aning, *** vad högt upp man ska!!!