Finisher! Oavsett om det tog 12h15min eller 30 timmar så skulle alla som nådde mållinjen bli just en finisher och oavsett sluttid så är det en jäkla prestation att ta sig igenom de 120 kilometer som Lavaredo Ultra Trail bjuder på och helgens stora mål var att bli just en finisher.
Banan är lika förlåtande som Mordor, stigningarna reser sig rakt upp i himlen men bjuder på himmelska vyer när en kämpat sig upp. En kort stunds njutning innan det bär av nedåt på steniga stigar hela vägen ner till nästa dal. På repeat i 120 kilometer.
Utåt sett var jag stensäker på att ta mig i mål. Jag valde att ignorera de faktum att vinter och våren kantades av förkylningar, sjukdomar och sömnlösa nätter då dottern gjorde sin första termin på förskolan. Jag ignorerade att min backträning var så nära noll man kan komma och långdistansträningen låg jag också relativt långt bakom med. Jag gjorde mitt bästa för att lura hjärnan till att det kommer gå bra ändå.
23:00 på midsommarafton gick startskottet. Cortinas huvudgata var fylld till bristningsgränsen med människor. 3600 löpare var i stan för 3 olika lopp och 1600 stycken började nu sin resa runt i bergen. 3 kilometer på stadens gator innan pannlampornas tändes och skogen lystes upp, som vanligt tidigt i lopp är stämningen god och allas humör på topp.
Än så länge var kylan inga problem, runt 8 plusgrader hade det varit vid starten men vid första checkpointen efter 18 kilometer var det kallt. För en som mig som ogillar kyla så var det svinigt kallt! Jag ville bryta, kasta in handduken. På med kläder! Jävla kyla!
Väl framme vid Fedarevecchi efter 33km så hade solen börjat gå upp och beslutet att sätta sig på bussen var mer eller mindre taget. Jag hade intalat mig själv att jag aldrig skulle klara att ta mig 90km till, varför ens försöka? Med en skål pasta och en kopp cola satt jag en kort stund och kollade på bussen men jag kunde för mitt liv inte motivera beslutet att sätta sig på den längre. Jag hade gott om tid kvar, inte ont någonstans. Så fan heller att jag ska bryta då och jag har dessutom inte sett loppets höjdpunkt än vid Tre cime di Lavaredo. Lite musik i öronen, nu ska vi uppåt igen och det ordentligt! På toppen samsades vi deltagare med klättrare och turister, vädret var verkligen kanon. Nu skulle vi ner till den stora checkpointen vid Cimabanche efter 66km.
Tankarna om att bryta var sedan länge bortblåsta men jag var nu orolig för reptiderna. Vägen ner var lång, stenig och brant! Jag skulle inte fastna bakom repet ändå, full fokus på att ta sig ner så fort som bara möjligt! Yes, där är checkpointen och med 90 minuter tillgodo kom jag fram, det må låta som mycket tid men jag kände mig stressad. En tallrik pasta och en mugg cola hade blivit standard vid checkpointsen nu. I dropbagen fanns ny energi, ett par nya strumpor och ett par skor men skorna funkade klockrent, strumporna torra och ett vinnande koncept ändrar man inte på i onödan. Upp på hästen igen med ny energi, både i kropp och väst för att ta sig an nästa etapp.
Mellan Malga ra Stua, 76km och Rif. Col Gallina, 93km var det tufft. Riktigt jäkla tufft! Känslan av att aldrig komma fram, aldrig komma upp eller komma ner. Bara 40 minuter innan repet skulle dras kom jag fram till Col. Gallina. Samma taktik som innan men nu kände jag verkligen stressen, möjligen så var den lite obefogad men jag ville verkligen inte fastna bakom repet så nära mållinjen. Sprang så gott det gick tills nästa backe på 500 höjdmeter skulle avverkas. Gick så fort jag möjligen orkade. Stressades av att fastna bakom folk, av att försöka komma förbi. Åter i pannlampans sken. Snart uppe.
Träffade på @42km.se för första gången, han berättade att han började bli yr. Jag var för mycket i min egna bubbla av stress, jag hörde men lyssnade inte. Trampade på, äntligen uppe och en lång nedförslöpning på steniga vägar väntade. Fortfarande tid kvar, fortfarande hopp kvar, så fan heller att jag ska behöva stanna med 18 km kvar!
I mörkret syns nu den sista checkpointen och väl där vet jag att jag kommer hinna, stressen släpper och jag kan ta 10 minuter att fixa i ordning västen, njuta lite av colan. Men det är kallt nu igen, folk sitter i sjukvårdstältet under överlevnadsfiltar. Pastan är slut men lite varm soppa värmer gott och efter några bitar choklad är det dags att fortsätta, loppet är långt ifrån slut även om målgången kändes säker nu. Två stigningar kvar och sedan nedför till målet. I mitt huvud är distanserna mellan allt obeskrivligt långa, jag ser sista checkpointen hur lång tid som helst men den kommer ju aldrig närmre. Äntligen där och skylten säger 9km kvar, klockan är 2 och jag har 3h på mig nu. Reser mig från bänken där jag suttit och druckit vatten en minut. Benen har sagt upp sig, vill inte vara med längre. 111 kilometer, längre har dom aldrig tagit mig innan. 5800 höjdmeter, högre har vi aldrig tagit oss tillsammans och först nu ger dom upp. Men målgången är inte här än så vi biter ihop tillsammans. Den sista delen är i princip 1200 höjdmeter ner och mitt huvud börjar tappa det nu också, jag vill bara i mål. Jag ser ljusen från Cortina men jag får aldrig komma dit. Serpentin efter serpentin. Snorhalt på fuktiga, jordiga stigar som är så branta att stavarna används som stödhjul så jag inte ramlar och slår ihjäl mig. Pannlampans batteri håller på att ge upp och jag måste stanna och vila överallt. Svordomarna och förbannelserna står som spön i de branta backarna, låt mig bara komma till Cortina nu, jag är slut som artist!
Plötsligt så kom asfalten och aldrig tidigare har jag varit så glad av att se det. Kanske två kilometer kvar, jag hade ingen koll. Försökte jogga men jag orkade inte, hade inget mer att ge. Dolomiterna hade käkat upp mig totalt. In på huvudgatan vid kyrkan, målrakan. Några få deltagare som nyss gått i mål hejade på, några funktionärer men annars dött. Klockan var runt 0430 så det var ju inte konstigt. I mål, försökte le mot fotografen men oklart om jag lyckades. Jag var i mål, jag var knäckt men hade klarat mig med 22 minuter till godo. Aldrig att jag trodde på det tidigare under våren. Hämtade min Finisherväst, fyllde en flaska med sportdryck och satte mig på en trottoarkant. Jag var där men ändå inte. Skakade hand med en japan medans jag väntade på min skjuts tillbaka till hotellet…
För ett år sedan så köpte jag en Spartan Sport men den var alldeles för plastig för min smak och jag kom aldrig riktigt in i Movescount men 9an hade helt enkelt funktioner som tilltalade mig mer än vad 5 Plus-serien hade. Designen är en riktig fullträff, speciellt den vita och plastigheten är inte lika påtaglig nu.
Kapaciteten ligger på runt 13 l vilket är mer än nog för att bära med sig den obligatoriska utrustningen i de flesta lopp. 
