Race Report – Dolomiti Extreme Trail

Forno di Zoldo, klockan 21:50

Dags att säga farväl till medresande familj och bege sig mot startfållan. En startfålla som kokade av energi men också en startfålla där man kunde ta på spänningen. Det som låg framför oss alla var inget man kunde skoja bort. 103 kilometer kryddat med 7115 höjdmeter, både upp och ner. Väderförhållanden var exceptionellt bra. Klockan slog 22:00 och starten gick.

När gryningen kom hade vi lagt de första stigningarna bakom oss och siktet var nu inställt på banans högsta punkt, Busa del Zuiton på 2.360 meter över havet.

Vägen dit är brant, nått så djävulskt brant. Där och då förstår man att man är på en plats där man inte hör hemma. En plats man omöjligt kan träna för på hemmaplan. Men likväl är man där, så ingen ide att tycka synd om sig själv någon längre stund utan bara köra på. På vissa ställen är det effektivare att klättra på alla fyra istället för att försöka gå upp med stavarna.

Passo Staulanza, klockan 14:17

54 kilometer och 4,450 höjdmeter avklarade. Dags att plocka ut dropbagen och fylla på väskan med ännu mer gels, något jag tröttnat en aning på vid denna tidpunkt men fortsätter trycka i mig då jag trots allt ändå vet bättre än att strunta i energin.
Passar också på att byta strumpor, mest för känslans skull. Skorna är vid detta laget så trasiga att jag måste stanna orimligt ofta för att tömma de på stenar. Nog för att mina skor inte var helt nya vid start men att de skulle gå sönder så här fort kunde jag aldrig tänka mig, ett tecken på hur besvärligt underlaget är.

Zoppe di Cadore, klockan 17:07

I slutet av en längre nedförslöpa så hörs flyglarmet ljuda i den lilla byn med runt 200 invånare. När man närmar sig checkpointen ser man en kvinna som sitter och hejar samtidigt som hon snurrar ett gammalt flyglarm från andra världskriget. Publiken och funktionärerna har varit fantastiska hela dagen, att jag som medioker löpare från Sverige, helt utan bergsben har getts startnummer 1 rimmar illa med sanningen. Jag gör mitt bästa för att ta mig framåt, utan att för den delen flörta med reptider men också helt utan att göra #1 rättvisa.

Passo Cibiana, klockan 21:05

Efter en riktigt elak stigning upp till Monte Rite, 2185möh och Mueso delle Nuvole (Molnens museum) började en lång nedstigning ned till den sista större checkpointen. Både mitt A(Sub-20) och B(Sub24)-mål var nu utom räckhåll, nu var det bara målgång som gällde och gärna inte senare än nödvändigt. Mina fötter mådde vid detta läge inte jättebra.

Med onda fötter hade man önskat lite snällare nedförslöpor, ni kan ju tänka er hur glad jag var när jag såg detta på banprofilen på nummerlappen:

Spikrakt ned, underlag bestående av lös jord och sten. Tappade räkningen på hur många vurpor det blev. Vurpor där jag desperat försökte stoppa fallet genom att slita tag i första bästa gren eller vad man nu kunde få tag i. Det tog tid att komma ner. Kanske orimligt lång tid men mina fötter tillsammans med osäkerheten som greppat tag i mig efter alla vurpor gjorde mig extremt försiktig.

Sista checkpointen, sista vattenpåfyllningen och en sista ansträngning för att få ett slut på denna misär, för det var inget annat än det nu. Fötterna värkte mer än under något lopp jag sprungit, jag var så trött på gel att jag helt slutat tvinga i mig mer. Inte ens min lilla godispåse som jag strategiskt placerat i dropbagen för att få käka något gott gjorde någon nytta nu

Val di Zoldo, klockan 00:15

Att äntligen få se staden där målet är beläget är både fantastiskt och en förbannelse. Allt man vill göra är att ta närmsta vägen dit och få ett slut på lidandet. Självvalt lidande men icke desto mindre ett lidande. Till slut var jag ute ur skogen och den mest underbara skylt jag skådat på länge uppenbarade sig: ”3 km kvar!”

Nu var det svårt att få någon vidare fart på fötterna men en fartökning blev det iaf. Efter ett varv som kändes fruktansvärt onödigt inne i staden så kunde jag höra speakern. Sedan såg jag målbågen, en kort nedförsbacke och en vänstersväng var allt som skiljde oss åt nu. Full gas, åtminstone den gas som fanns kvar. Sista 20 metrarna fick jag sällskap, välkommet efter en lång dag solo ändå.

Inte riktigt resultat jag hade önskat men underlaget och bergen tog kål på mig, bara bryta ihop och komma igen till nästa gång. Bäste svensk i mål trots allt, förvisso enda svensk till start men ändå.

Det är ingen hemlighet att det är svårt att träna för dessa typer av lopp och inför så har jag fått ihop betydligt mycket mer träning än tidigare lopp. Men höjdprocent på ett löpband eller nöta varv efter varv i Hammarbybacken, känslan är att det hjälper föga väl på plats.

Kanske för lokala löpare så är detta lopp ett fullt löpbart lopp men för mig är det aningens för besvärligt och jag tackar för ett väldigt trevligt arrangemang men nu när jag gjort både 55 och 103km-loppen så känner jag mig färdig på denna plats.