Mitt första försök på att springa 100 miles kraschade lite väl tidigt med en kass höft, för att sedan följas upp av en ny härlig sjukdom som satte världen på paus. Just den delen var ganska passande och välbehövlig för min höft och rehabträningen men nu när jag fått ett extra år utan större motgångar med höften och kontinuerlig träning så är det så dags att ta tag i detta lilla projekt igen! Omtagning: Vägen till 100 miles!
Om jag blivit klokare efter skadan? Antagligen inte men jag har i alla fall lärt mig uppskatta alternativ träning så förhoppningsvis kommer träningen flyta vidare på samma sätt som den gjort sedan jag blev bättre, även om mängden givetvis måste höjas.
Sist det begav sig så var tanken att debutera på Kullamannen men intresset att springa ett lopp som fortfarande gör saker onödigt jäkliga bara för att kunna basunera ut hur hårt och besvärligt deras lopp är, hur hög DNF-kvoten är och så vidare. Nä, pass på den.
Och hur mycket anmälningsprocessen ändras och hur mycket jippo det än blir. Man vill ju springa UTMB, då hade det varit trevligt att dra in lite ”running Stones” samtidigt men för säkerhets skull blir det bara ett lopp utomlands nästa år, man vet ju inte hur det ser ut då trots allt!
Istället hamnar vi som sagt tidigare i Västerås på en 16km lång varvbana, som jag ogillar men fördelarna vägde över. Enkelt logistik, relativt enkelt bana och allt fokus kan hamna på löpningen.
ultrawannabe.com 
Kommentera