Året har inte bjudit på några riktig långa lopp för min del, knappt några lopp överhuvudtaget om man ska vara ärlig. I augusti sprang jag KIA Fjällmaraton och det är faktiskt det enda riktigt loppet som blev av då Hellas Frostbite blev en virtuell upplaga. Debuten på swimrun dessutom, vilken jäkla idioti!
Planen för 2022 var ursprungligen att ge sig på ett riktigt långt äventyr i de norska fjällen men efter noga övervägande så har jag skjutit det på framtiden. Det slukar lite väl mycket tid helt enkelt, med resa till och från hade det blivit runt 14 dagar borta.
Men nu är grundplanen lagd, två större lopp där fokuset ligger och ett som ligger bra till och blir bra träning. Bra att lämna lite plats i kalendern också så man kan spetsa till det när tillfälle ges men annars börjar tävlingssäsongen här:
Tillbaka där allt började, typ. Mitt första lopp i alperna 2015. Då sprang jag 53km, den här gången blir det 103km och 7100 höjdmeter. Här snackar vi tungan rätt i munnen på vägen ner, bansträckningen gör verkligen skäl för namnet!
Tredje gången gillt blir det sen när det är dags för Idre Fjällmaraton. Premiären av loppet sprang jag förkyld och långt ifrån på önskad tid. Året därpå var jag så förkyld att vi vände bilen i Solna. Dags att bryta den dåliga trenden! En PB-slakt och grym känsla är det jag önskar ha med mig i bilen hem igen.
Sist ut och nu är det dags att bli ultralöpare på riktigt! 100 miles, 161 kilometer, Black River Run.
Innan höften började bråka så var planen det året att bocka av detta, sen kom corona och dess femtioelva mutationer men nu ska det jäklar i mig bli gjort!
ultrawannabe.com 
Kul! Black River Run är mitt enda 100 miles-lopp hittills. 🙂
GillaGilla