Race Report – KIA Fjällmaraton

Så var det äntligen dags igen, ett riktigt lopp. Med gemensam start och allt som hör därtill och vilken fantastisk dag vi fick på fjället!
Senaste gången jag stod på en startlinje var i juni 2019, då i Cortina d’Ampezzo för att för andra gången springa Lavaredo Ultra Trail. Det slutade med en DNF på grund av höften, en höft som spökade ganska länge samtidigt som en viss pandemi stoppade allt under en lång tid men allt detta glömmer vi nu!

Efter viss försening på grund av trafiksituationen till Vålådalen så startade loppet en kvart efter utsatt tid. Det märktes på startlinjen att det var länge sen för oss alla och stämningen var på topp. Ett halvt varv på klassiska löparbanan vid Vålådalens fjällstation, ett par kilometer lätt uppför på asfalt och grusväg innan vi äntligen äntrade stig och fortsatte uppe på fjället. Bekanta vyer från senaste gången jag sprang, då åt andra hållet men fortfarande lika fint.

Uppe på Ottfjället kändes det härligt att återigen vara uppe på ett fjäll. Benen kändes bra, tur var väl det då vi bara avverkat 8 kilometer.

Nedför Ottfjället var löpningen magisk, vyerna ännu bättre och fötterna bara trummade på ner till första vätskekontrollen.

Nya banan bjöd på fler toppar, mer obanat och myr. Och även fast obanat är kul så var det inte helt superkul eller enkelt att springa genom nykapade fjällbuskar med sylvassa pinnar uppstickande i den väldigt ojämna terrängen.

Efter 25 kilometer började den goa känslan i benen så sakteliga försvinna och samtidigt blev törsten påtaglig, dålig vattentillgång på en vätskekontroll och i princip noll vatten i fjällbäckarna gjorde att man fick springa en stund utan vatten till nästa kontroll.

Utöver denna lilla missberäkning med vattnet så var utbudet på vätskestationerna, funktionärerna och stämningen på topp!

Efter sista fjälltoppen Välliste bar det av nedför ett par kilometer för att sen avslutas genom härliga skogsstigar, en mindre härlig myrbacke som sög nått djävulskt i benen innan vi var framme i Ottsjö och den avslutande lilla loopen.

Vid 45 kilometer fick jag den värsta kramp i magen jag haft, antagligen på grund av en kombination av Coca Colan vid sista vätskekontrollen och den höga farten ned till Ottsjö. Man vet ju att den är en risk med cola men så sent in i lopp brukar det smaka så för jäkla gott att man tar den risken, den här gången fick jag betala för det.

Två kortare stopp-pauser och lite promenad så gick det att springa sista biten in i mål, vilken jäkla härlig dag det blev på fjället!