Det finns hopp!

Med noll löpsteg ute i naturen sedan början på oktober så börjar abstinensen faktiskt bli ganska stort. Känslan av att bara flyta fram på en stilla stig, med smutsiga ben och leriga skor. Stillheten som uppstår när man stannar till långt inne i skogen och det enda som ackompanjerar fåglarnas sång är ens egna andetag
Den gamla klyschan att man vet inte vad man har innan man förlorat det, jag är beredd att hålla med om det.

Men det finns hopp!
Det idoga arbetet med rehabträning ger så sakta resultat på höften och jag springer längre och längre. Om än bara på löpband men för varje vecka så ökas det och jag har bestämt att den första april blir det comeback ute, på stigen, i det fria! Som man längtar!

Tills dess så fortsätter jag med rehaben och spendera tid på min gamla cykel från Vätternrundan. Zwift har kommit till att bli ett kul sätt att hålla något sånär liv i konditionen nu när löpningen uteblir men gissa om det finns mycket att jobba på.