I lite drygt fem år höll jag ihop med 100% fokus på löpning. Ingen stretching eller rörlighetsträning, 0% styrketräning och en nästan sjuklig fobi för någon annan form av konditionsträning. Tills nu…
Kanske borde jag börjat tidigare. Nja, såklart inte bara kanske utan det förnuftigaste hade ju självklart varit att redan i juni innan Lavaredo ta reda på orsaken till min onda ljumske och höft. Jag gjorde två tafatta besök hos en naprapat veckan innan start men inte helt oväntat så räckte det inte och loppet slutade med en DNF.
Tog jag ett steg tillbaka efter detta och började leta efter orsaken? Ska jag ge ett ärligt svar så måste det bli ett nej. Två veckor går och ännu ett besök hos en naprapat, sedan kände jag mig klar och flyttade fokus till Kullamannen. Vem har tid att tramsa runt med att vara skadad, jag skulle ju spränga 100 miles gränsen nu!
Sedan slutet på maj har jag sprungit med smärta vid mer eller mindre varje steg. Ibland mer, ibland mindre men den har alltid funnits med. Trots det har jag kört på, levt på hoppet att imorgon kommer det kännas bättre. Så länge jag inte hade kastat in handduken till Kullamannen blundade jag och hoppades på ett mirakel.
I mitten av september bestämde jag mig för att ställa in resten av årets tävlingar och försöka hitta tillbaka till löparglädjen och kanske på köpet skulle höften lösa sig. Hade en fantastisk kväll runt marvikarna i början på oktober och tre dagar senare, under en löptur så sa benet till slut stopp. Men där och då blev jag ändå tvungen att acceptera att kroppen inte mådde helt bra, nu var det helt enkelt dags att ta tjuren vid hornen.
En vecka senare satt jag hos fysioterapeuten och gjorde mitt bästa för att beskriva smärtan. Gör si, gör så. Lyft på det benet, böj på det. 30 minuter senare fanns det en ide om varför jag haft så ont och nu finns äntligen en plan för att bli bättre. Den planen inkluderar både styrketräning, en annan form av konditionsträning och löpning. En stor förändring för en envis åsna som mig alltså.
Trots de mörka molnen på löparhimlen just nu så finns det några ljuspunkter och en av dessa är att det kommer bli ett tredje år i Cortina och Lavaredo Ultra Trail. Bäst av tre blir det alltså med andra ord och jag har satt ribban högt inför nästa år! För att kunna klara av målet måste jag sköta rehabträningen ordentligt och ge mig själv de bästa förutsättningarna jag kan men det fungerar som en bra sporre just nu!
Avslutningsvis så börjar det bli dags för lite pryltest igen, den senaste kom ju så sent som i augusti och så kan vi ju inte ha det. Min fråga till er. Teknik eller jackor, vad önskar ni läsa om mest just nu?
ultrawannabe.com 
Kommentera