Ensam är stark men inte alltid starkast!

De flesta av oss som springer eller tränar i någon form har säkert ett större antal träningsböcker hemma, så även jag. Men jag har svårt att applicera det till min egna träning.

Sedan målgången på Lavaredo Ultra Trail så har jag stått på egna fötter när det kommer till träningsplanering och jag hade lämnat den trygga zon som skapades med att ha en coach. Under hösten har jag tränat efter ett program från en av alla de böcker jag har hemma, utan att egentligen känna att jag kommer någonstans. Det har blivit mycket träning på ”mellanmjölks”-nivå. Det i sig är det inget fel på, all träning som blir av är bättre än den som inte blir av men jag behöver känna att jag kommer framåt på något sätt och det gör jag inte just nu.

När jag bestämde mig för att ta hjälp av en coach förra året hade jag precis bytt jobb och dottern börjat på förskola med allt vad det innebär, det kanske inte var den bästa tidpunkten.
Men nu känns det som att jag landat i tillvaron och rutinerna, har en djävulskt spännande tävlingskalender och en stark vilja av att förbättra träningen. Dags för coach igen alltså.

Med bara en vecka kvar till Transgrancanaria hinner det såklart inte göras någon större skillnad men loppet kommer bli en bra start för den fortsatta träningen mot Lavaredo Ultra Trail och sedan årets höjdpunkt, debuten på 100 miles under Kullamannen Trail!