Det här med att vara snäll mot sin kropp

Jag vet inte om det är för att det känns som ett brutalt misslyckande när bokstäverna DNS hamnar bredvid ens namn i resultatlistan och att man därför gör sitt yttersta för att intala sig själv att det är nog inte så illa som det känns. Jag kände mig ju sämre igår, jag springer bara lite långsammare etc etc bla bla bla. Till syvende och sist så är det ju bara skitsnack, dumheter som man försöker använda för att rättfärdiga sitt beslut. Även fast man vet hur farligt det kan vara, även fast man har vänner som gjort exakt likadant och råkat ut för riktigt allvarliga konsekvenser så lär man sig inte av deras misstag.

Jag känner att jag duckade en kula efter Idre Fjällmaraton. Jag hostade i 30km och jag hostade en hel del blod. Mådde som en hund när jag kom i mål. Såklart inte så att det syntes och allt för att inte få tre simpla bokstäver i resultatlistan. Vi amatörer borde ta efter proffsen där, inte ställer dom sig på startlinjen när dom inte kan göra sig själv rättvisa eller ännu värre förstöra säsongen. Men det gör vi, för jag vet att jag inte är ensam.

Den här gången slapp jag undan konsekvenser av min dumhet och jag är fast besluten att vara smartare än så nästa gång. Oavsett vad vi själva intalar oss så är det bara ett lopp. Det är bara en hobby. Livet kommer gå vidare ändå även fast det står DNS i någon resultatlista.

Nu har jag tagit tre lugna veckor, mitt sätt att be kroppen om ursäkt och jag känner mig nu redo att kasta mig in i träningen inför nästa stora lopp, Transgrancanaria 128km i februari men innan dess ska jag hinna med några lopp på hemmaplan, om jag är helt frisk dvs 🙂
———————————————————————————————————————————————————
Race Report – Lavaredo Ultra Trail
Suunto 9 – Ett första intryck