En vecka har nu gått sedan historiens första Idre Fjällmaraton. Alla kloka människor hade ju såklart inte gett sig på några 45km när man varit förkyld i en vecka och käkat Ipren kvällen innan men vi löpare är ju inte alltid så kloka, eller hur?
Jag fick ju en inbjudan från Trailrunning Sweden att delta för över ett år sedan och det är alltid kul att få vara med för första gången.
Banan var mestadels lättsprungen fram till första vätskekontrollen innan det bar in i skogen och upp för det första fjället där vi bjöds på underbara vyer över de omgivande fjällområdena. Jag hade hostat till och från redan från start men hoppades att det skulle gå över
Det står ju faktiskt i beskrivningen till loppet att det kommer bjudas på underlag from hell. Jag la inget större värde i den meningen men underlaget bjöd verkligen upp till dans under dessa 45km. Allt från enkla grusvägar till tung myrlöpning och steniga stigar, underbar blandning! Det kändes i fötterna om man som jag valde ett par skor som kanske var något för tunna.
Min hosta blev gradvis värre men när jag vid 15 kilometer upptäckte att jag hostade blod började jag bli orolig på riktigt. Höll ändå ett ok tempo fram till vätskestationen runt 22km men då hade hostan blivit så jobbig att jag bestämde mig för att till största del gå i mål, sjukt tråkigt men jag hade redan skadat kroppen tillräckligt den här dagen.
Medaljen bärgades ändå till slut, en djävulskt vacker sådan också!
Jag hoppas verkligen att jag kan återvända nästa år för att ta revansch!
ultrawannabe.com 