Trailpåsk

Tänk att perioden februari och mars har blivit en tradition fylld med förkylningar och taskig motivering. Okej, det har bara hänt två år nu men det känns illa nog. Precis som 2017 så såg det ungefär likadant ut också, träningen gick kanonbra i januari och allt kändes sjukt bra men samma stund som kalendern hoppar över till februari så verkar det vara färdigt med sånt. Förra året missade jag ju starten på Transgrancanaria, något jag hade tränat för i sex månader och motivationsbristen efter en sådan miss är lätt att förstå. I år har inget av den storleken missats, jag sprang aldrig Ursvik Ultra på grund av en elak hosta som kom dagarna innan. Men nu ligger dessa månader bakom och jag har ett år på mig att planera hur det ska göras för att undvikas till nästa år.

Det är ingen ide att gräva ner sig totalt åt dessa ”missade” månader, det är som det är och jag fick trots allt ihop något pass per vecka ändå. Så länge man inte är proffs så kommer man alltid ha massvis med andra saker som slåss om tiden man har till sitt förfogande.

I och med påskledigheten så fick jag ett perfekt tillfälle att avsluta en svacka och kliva in i april med ett klart huvud. Isen gjorde det stundvis till en klart obehagligare upplevelse men när annandagen bjöd på klarblå himmel, solsken och fler stigar som befriats från isen var känslan ändå oslagbar! Trots att benen var stela så ökades farten och det kändes som att man flög fram i skogen, fantastisk känsla! Det blev en perfekt omstart och ett bra kvitto på att jag kommer stå pall för den träning som nu kommer krävas fram till Lavaredo Ultra Trail på midsommarafton.