Matterhorn Ultraks – Från de bakre leden

Känslan av att stå på startlinjen igen till något man sett framemot så länge med skräckblandad förtjusning! Den känslan är svårslagen och gör att alla timmar man spenderat ensam ute i skogen medans regnet öser ner en mörk vårkväll plötsligt inte känns lika bortkastade som känslan kanske var precis innan man tagit sig ut.
sportograf-106557689_lowresEfter min långdragna förkylning som jag drogs med under större delen av februari-mars och som sabbade mitt stora mål detta år så har jag gjort mitt bästa för att komma tillbaka i någorlunda samma form som jag var i då i början på februari. Jag hann inte riktigt dit

Jag kom fram till Zermatt vid 18-tiden på fredag kvällen, aningen senare än jag hade tänkt mig men det fanns ändå lite tid att strosa runt på. Samtidigt som nummerlappen hämtades gick starten på deras vertikal, Vertical Zermatt Sunnegga, 635 höjdmeter på lite drygt 2,3 kilometer.
Efter den traditionsenliga Spaghetti Bolognesen till middag kunde jag memorera den 500 meter långa vägen från start/målområdet till hotellet, allt för att minimera misstag i nyvaket tillstånd dagen efter.

Fem minuter innan start rullade jag in i startleden efter en skön natts sömn och med en lagom stor frukost i magen. Det hade börjat regna precis innan jag lämnade hotellet så regnjackan var på men nu var det uppehåll, jacka av. Två minuter kvar och regnet gör comeback, fuck it tänkte jag, så länge det bara duggar är det ingen fara. Starten går och vi tar en liten runda inne i Zermatt innan det börjar gå uppför. Efter drygt en kilometer regnar det betydligt mer och jag vill verkligen inte frysa hela dagen om vi har otur med vädret så regnjackan åker på igen. Upp till första kontrollen vid Sunnegga är det cirka 800 höjdmeter och humöret är på topp hos alla, Matterhorn vakar ständigt över oss och det är verkligen en mäktig syn. Fyller bara på med vatten lite snabbt bara för att det inte ska ta slut innan nästa topp och sedan tar jag rygg på en japansk Phoebe från Vänner. Så länge man tar sig fram är ju alla stilar dugliga.
sportograf-106523931_lowres
200 höjdmeter ner ska vi innan det är dags för dagens största backe, 1100 höjdmeter på 7 kilometer upp till Gornergrat. Började ana lite krampkänning i en vad på vägen upp och började svära lite smått för mig själv. Hur fan kan jag vara så klen, dagen har ju i princip bara börjat men det blev aldrig mer än så, just då. Ord räcker inte för att beskriva utsikten vi möttes av, bilden gör den något mer rättvisa.
VIRB Picture
Ner till nästa kontroll var det nedför hela vägen, från 3130 möh till 2222 möh och här började det märkas vad man inte får med i träningen i Hammarbybacken. Det är skillnad på slitage när man tar sig 84 höjdmeter upp och vänder för att ta 84 höjdmeter ner. Även om man gör det många gånger så blir det inte samma sak som att springa nedför ett berg i 5-6 kilometer och 1000 meters höjdskillnad. Men solen sken i alla fall och naturen var helt magisk och självklart fanns Matterhorn med mitt i blickfånget.
VIRB Picture Väl nere vid Riffelalp var det massvis med folk, både publik och löpare. Alla tre distanser av loppet strålade nämligen samman här och fram till kontrollen vid Schwarsee skulle vi dela bana med 30-kmlöparna men det orsakade inga större problem.
Stigningen upp till Schwarsee var en elak en, 600 höjdmeter på ett par kilometer och insidorna på mina lår började göra väsen av sig, inte kramp än men det var inte långt ifrån. Stannade till vid en liten bäck med iskallt vatten och tog två saltkapslar för att mota bort krampen, det räckte iaf för att ta sig till toppen.
sportograf-106568346_lowres

Att lära sig springa ultralopp tar tid sägs det ju, vissa har det bara i sig men för det flesta av oss krävs det mycket tid för att lära sig hur kroppen fungerar. Att träna distans eller backar har jag börjat lära mig men när det kommer till att äta under lopp så är jag helt oduglig och det kommer jag lägga mycket på nu inför nästa års lopp på att lära mig för det är en sån enkel grej egentligen.
Enligt min klocka så brände jag nästan 3500Kcal under den här dagen, jag har inga diplom i näringslära att visa upp men jag kan väl tycka att runt 2000Kcal borde jag kanske ha stoppat i mig för att ligga hyfsat jämt, jag lyckades nätt och jämnt stoppa i mig ofantliga 600Kcal och de problem jag fick med kramp har att göra med de problem jag har att äta, enkelt. Lös problemet!

På väg ner till Stafelalp sprang alla om mig, kändes det som i alla fall när jag joggade mig fram i sakta mak för att hålla krampkänningarna i schack. Upp för nästa topp gick alla om mig och jag var tvungen att sätta mig och skaka loss benen med jämna mellanrum. En taktik som delades med en man från Katalonien, vi tog oss fram tillsammans ett tag och växlade några ord. Även om det inte är en jättelång ultra så var stämningen densamma.

Det fortsatte på samma sätt resten av loppet, alla sprang om mig även den sista utförslöpan hem till Zermatt men till slut var jag framme under målbågen!
sportograf-106545136_lowresEn hedersvärd 381-placering bland 479 startande på herrsidan. Mitt upplevelsekonto är påfyllt så det räcker tills jag är tillbaka i alperna och för svensk del var det ju tur att vi hade Petter Engdahl och tvillingarna El Kott på plats som levererade på topp

På fötterna: Inov-8 Roclite 290
På ryggen: Ultimate Direction SJ Ultra Vest 3.0

Annonser

2 thoughts on “Matterhorn Ultraks – Från de bakre leden

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s