Stor eller lite, gammal eller ung. Det spelar mindre roll. Hundar älskar att springa, är det din egna hund så är den mest troligt hyfsat förtjust i dig också så får den chansen att haka på en timme eller två i skogen så vågar jag lova att den aldrig kommer säga nej.
När jag får chansen så brukar jag låna min systers hund Fixa, en belgisk vallhund. Det är som att spänna fast sig bakom en raket första kilometern innan hon kastar ett öga bak för att se om jag lever och visst gör jag det, det känner jag i varenda muskel som inte är van att springa i hennes hastighet.
Varje löptur bakom henne är som ett coachpass och det gör ont att slarva. Det finns inte tid att fundera över smådetaljer när coachen hetsar upp tempot över rötter och stenar. En kort stund utan fokus och så ligger man på marken.
Hundar tänker inte på vilken del av foten dom landar, hur många steg i minuten dom tar och allt annat tjafs som vi människor tramsar med. Hunden springer för att det är förbannat roligt. Att släppa kopplet och se hur hon springer är fantastiskt roligt, trots att vi inte är av samma ras så tror jag man kan lära sig mycket av sin hund.
Sen har jag också en egen coach hemma som följer med ibland. Han är betydligt mindre och jag slipper bli förnedrad varenda sekund ute med honom, med det inte sagt att han spöar mig de korta stunderna han tröttnar på att ligga bakom.
Det börjar dra ihop sig mot race igen, Sthlms Brantaste den 20 maj. Mina bergsben från januari är som sagt borta men några pass i backen ska jag nog hinna få ihop innan.
Häng med mig, Gösta och Fixa här för tätare uppdateringar: @niclasbe
Full fart mot sommaren
ultrawannabe.com 
Kommentera