Vi har nog alla gått igenom det, en vinterförkylning som förstör precis allt man byggt upp under årets värsta månader. Alla kvällar man tagit sig ut i snöstormar, genomlidit den bittra kylan som bara en januarimorgon kan erbjuda och de kvällar man glömt ladda pannlampan och försiktigt får tassa hem för att inte bryta varenda ben man har i kroppen.
Det börjar alltid med en förkylning, som fortsätter i en annan, som fortsätter i en tredje osv. Det brukar alltid följa ett liknande mönster också då man faktiskt känner sig frisk en morgon. Hela dagen velar man, sväljer typ en miljon gånger i timmen för att känna efter och när kvällen kommer så kan man inte hålla sig längre. ”Jag ska bara ut och testa en kortis.” Och redan innan man kommit hem så känner man att man tagit sig ut för tidigt och sen går karusellen vidare.
För egen del tog det 45 dagar innan alla förkylningar och småsymptomer lämnade mig i fred. 45 dagar! Det är ju en mindre evighet!
De sista passen innan jag blev sjuk var i februari och jag kände mig så väl förbered som jag kunde inför det kommande loppet på Gran Canaria. Jag hade tränat både psyke och kropp genom att trampa upp och ner för Hammarbybacken två gånger i veckan, totalt 12000 höjdmeter blev det under januari men vad gjorde allt det nu, efter 45 dagar med ändlösa förkylningar?
Nu var det inte ens kul att springa, jag ville bara vända hem och lära mig knyppla eller något annat mindre fysiskt krävande och mer i linje med den form jag kände mig i. För det känns verkligen som att man aldrig tagit ett löpsteg i sitt liv vid denna stund. Nu vet jag att detta inte stämmer och att min form just då ändå skulle klassas som hyfsad men vad hjälper det där och då?
Nu börjar det i alla fall kännas roligt att springa igen, det är fortfarande tyngre än jag vill ha det men det ger mig ändå chansen att uppskatta hur bra tränad jag faktiskt var, en gång för länge sedan.
Jag vill också tro att det går fort att ta sig tillbaka dit och bygga vidare mot en ännu bättre version inför sommarens stora test på Matterhorn Ultraks. Höjdprofilen skrämmer fortfarande en aning, *** vad högt upp man ska!!!
Känner igen mig. Fyyy fan!
GillaGilla